Recension: Serious Sam 4 [PS4,PS5]

Med en titel som innehåller orden ”Serious Sam” kanske det finns en och annan ovetande stackare där ute som tror att det här är ett seriöst spel i en ännu seriösare spelserie. Tji får de, då Serious Sam 4 är allt annat än gravallvarligt. Med glimten i ögat beväpnas jag med one-liners och diverse skjutvapen för att ta ner den ständiga antagonisten, Mental.

Serious Sam 4 är, som titeln avslöjar, det fjärde spelet i huvudserien som drog igång för ganska exakt 20 år sedan. Som med de tidigare titlarna i serien är det den kroatiska studion Croteam som sitter bakom spakarna, vilket innebär att man kan lugnt säga att de är varma i kläderna när det kommer till konceptet. Och för den som har spelat de tidigare spelen i serien kommer det inte som en överraskning att snabba ryck och ännu snabbare eldgivning är nyckeln till framgång även den här gången.

I spelets början kastas jag in i vad som närmast kan beskrivas som en domedagsstrid av bibliska proportioner. Utomjordingarna i Mentals armé har samlats i tusental och människorna gör en sista kraftansträngning för att inte bli utraderade från jordens yta. ”Serious” Sam Stone, spelets hjälte, är även han på plats men snart kastas jag tillbaka till händelserna som leder upp till den stora uppgörelsen. Handlingen i spelet är precis som i de tidigare titlarna papperstunn, men om det är något fans av Serious Sam-spelen vet så är det att de inte är här för handlingens skull.

Om det är någon spelserie som skulle kunna sägas vara en 3D-version av ”Run-and-gun”-genren är det nämligen Serious Sam. På stora och vida banor sätts jag för att möta en av de mest omfattande och galna blandningar av fiender det går att finna i spelvärlden. Detta är ett av spelets stora dragplåster och fast att själva skjutandet är simpelt upplagt kan jag inte låta bli att roas av det menageri av bestar som ger sig efter mig. Många av dem är löjligt malplacerade, vilket gör att det är svårt att inte dra på smilbanden när en hord tjurar på steroider slår ihop sina påsar med ett gäng vampyrer och jagar mig varv efter varv i en italiensk ruinstad.

Spelets kontroller är ändamålsenliga, men med en vanlig spelkontroll kan siktet bli lite lidande när allting går väldigt fort. Spelet innehåller dock endast ett fåtal vapen som kräver ett större mått av precision och det är därför inget problem jag stör mig särskilt mycket på. Att det finns tillgång till det nuförtiden sedvanliga aim-assist hjälper en del, men det går även att alternera mellan första- och tredjepersonsvy vilket kan ha en viss effekt på siktet. Sam har utöver en förvånansvärt normal arsenal av vapen även tillgång till en del specialmanicker och bonusar.

De förstnämnda är allt från C4-laddningar till tidsbromsande granater medan de sistnämnda är något jag uppgraderar under spelets gång. Med hjälp av reliker jag hittar kan jag med uppgraderingarna få möjligheten att bära två vapen av samma sort samtidigt, attackera allt större fiender i närstrid, plocka upp extra utrustning och lite till. Det är inget superspännande, men det uppmuntrar till lite mer noggrannhet under tiden jag utforskar miljöerna jag vistas i.

Med tidigare Serious Sam-titlar i loggboken står jag fast vid att serien fortfarande är relativt nischad. Det är dumkul underhållning som troligtvis bjuder på mycket nöje för den som gillar hjärndöd action och snabba puckar, men inget för den lite mer sofistikerade skjutspelsfantasten. Jag är någonstans mittemellan och skrattar högt åt Sams pricksäkra kommentarer samtidigt som jag snabbt blir mätt på allt skjutande och springande.