Recension: Selfloss [PS5]

Selfloss är ett pusseläventyr som handlar om sorg och saknad. Berättelsen utspelar sig i ett drömskt landskap där en mystisk infektion härjar och där det förekommit skärmytslingar mellan jättar och människor. Du axlar rollen som en gammal man som lärt sig ritualen kring självförlust, att hjälpa andra komma över djup sorg och förlusten av någon som står dem nära.

Miljöerna är dystra och bjuder på bleka färger med mycket grått och brunt och har inslag av slavisk mytologi. Till exempel dyker den klassiska häxan Baba Yaga med sitt hus på kycklingben upp i ett senare kapitel.

Selfloss är i grunden ett pusselspel med inslag av utforskning, även om det finns några strider och actionmoment också. Du får förhållandevis få instruktioner och måste själv klura ut vad du ska göra. Till din hjälp har du en magisk stav som kan lysa och i den senare delen av spelet kan du koncentrera ljuset och skjuta pulser också.

På det tekniska planet finns det en del brister, och det jag stör mig allra mest på är kameran. Du kan inte styra kameran själv, utan spelet bestämmer när kameravinkeln ska ändras. Allt som oftast leder detta till att kameran inte hänger med och du stirrar på en vägg eller en trädgren som täcker hela ditt synfält. Som om inte det vore nog är kontrollerna lite sladdriga. Exempelvis vid balansgång på plankor eller när jag är ute med den lilla segelbåten är det lite för lätt att trilla av eller krocka med saker.

Pusslen är för det mesta logiska, men ofta är de länkade på ett udda sätt som gör att jag får fara kors och tvärs för att lösa alla delar. Det förekommer också problem som inte alls är intuitiva och i ärlighetens namn fick jag titta på en genomspelning på YouTube vid ett tillfälle för att förstå hur jag skulle komma vidare.

Spelet lider dessutom av lite ojämnt tempo. Den första halvan är betydligt rappare och har en tydligare väg framåt, medan den andra halvan med start på slutet av kapitel tre känns alldeles för lång och repetitiv. Ett exempel är att det blir alldeles för många strider, och stridssystemet är både banalt och rentutav tråkigt. I normala strider skjuter du koncentrerat ljus tills motståndaren är förstenad och då går du fram och slår till dem tre-fyra gånger med din skära. Tyvärr är även bosstriderna en besvikelse och allihopa har liknande mekanik och känns mer som en suck än en adrenalin- eller endorfin-kick.

I sina bästa stunder är spelet stämningsfullt och även lite läskigt med blodiga späckhuggare och upphängda valdelar och pergamentrullarna med bakgrundshistoria är välskrivna och intressanta. Men det väger ändå inte upp tillkortakommandena som finns i spelmekanik och implementation. På det hela taget är Selfloss en besvikelse och jag lämnas med en känsla av ouppfylld potential.