Recension: SCHiM [PS4, PS5]

Som barn hoppar och skuttar många av oss i vattenpölar. Det känns som en sån där klassisk grej som alla barn gör, och visst känns det nästan symboliskt för den frihet och oskuld som det innebär att vara just barn. I vuxen ålder är vattenpölshoppande troligtvis en ganska sällsynt företeelse, men kanske har man inte riktigt samma frikort för den sortens lek längre.

Det du kanske inte visste är att människor kan bära på en annan liten hoppande varelse, en varelse som gärna fortsätter att hoppa trots att du själv blir äldre och äldre. Det är en sådan vi får följa i SCHiM, en annorlunda och färgglad spelupplevelse.

SCHiM tillhör den där sortens spel som på sätt och vis nästan upplevs som lika mycket konstverk som spel. Det är en visuell upplevelse, helt utan dialog, som leker med färg och form för att fånga spelaren, och visst är det snyggt. Färgglada urbana miljöer fyller ut tv-skärmen, och de jobbar hårt för att vagga in mig i känslan som varje scen presenterar. Stilen är ren, lätt att ta in och känns nästan som tagen ur en branschtidning för exempelvis arkitekter eller designers. Det är inbjudande miljöer, men vem är jag i förhållande till dem?

Jo, i spelets början introduceras en liten pojke, och i hans skugga en liten varelse som till synes verkar ha ett band med just honom. Pojken är omedveten om skuggvarelsens existens, men vi får följa dem båda i ett snyggt, nästan filmiskt bildspel då pojken växer upp, studerar, skaffar en partner och sedan jobb. Efter en tid drabbas den nu vuxna mannen av en serie kriser, och bandet till varelsen går av. Det blir upp till mig som spelare att försöka få till en återförening.

Efter en snabb sökning på nätet visar det sig att ordet ”schim” är holländska för skugga, och mycket riktigt kommer skuggor att spela en stor roll i spelets upplägg. Likt ett barn kan hoppa i vattenpölar kan skuggvarelsen nämligen hoppa i skuggor, en egenskap som är avgörande för att nå den numera bortsprungna ägaren.

Spelets färgglada nivåer utspelar sig på olika platser under olika tider på dygnet, vilket spexar till det annars väldigt enkla upplägget. En solig dag finns det gott om skuggor att hoppa i, men under en natt blir det i skuggan av gatlyktor och andra ljuskällor jag får färdas. Varför nattens mörker inte ger oändligt med rörelsefrihet kan ju diskuteras, men nog finns det gott om skuggor att hoppa i. Kontrollen är enkel och följsam, men det gäller att sikta och tajma hoppen någorlunda bra för att inte landa ute i ljuset. När det händer har jag ett kort extrahopp som jag kan använda för att försöka rädda mig med innan jag skickas tillbaka till närmaste kontrollpunkt.

Majoriteten av spelets upplägg kretsar kring hoppandet mellan alla dessa olika skuggor. De flesta är såklart stilla, men många gånger behöver jag nyttja skuggor i rörelse, exempelvis från förbipasserande cyklister, bilar eller maskiner. Med ett enkelt knapptryck kan jag dessutom göra en sorts interaktion med föremålen vars skugga jag befinner mig i. Ibland är resultatet att det händer något som kan påverka skuggbilden på skärmen, en vägbom kanske fälls ned, ett paraply blåser iväg eller en skylt katapultar iväg en. Andra gånger är resultaten lite blygsammare och av en mer underhållande sort, som att folk tittar förvirrat när jag får en bil att tuta eller en bänk att skaka. Alltihop ramas dessutom in av en trevlig ljudbild och mysig musik.

Dessa lekfulla ögonblick är bland de mer underhållande i spelet, men det är lite för få av dem. För samtidigt som SCHiM är ett väldigt charmerande spel så är det lite väl lätt och enformigt. En skugga är i slutändan en skugga, oavsett vad som skapar den, och kanske hade spelet gynnats av att ha några fler inslag och funktioner för att skapa lite variation. I slutändan är det ett spel som underhåller med lättsam glädje och finurlighet, om än för en kortare stund.