Recension: Scarlet Nexus [PS5]

I en framtida värld hör mentala krafter till vanligheterna. De mest kraftfulla individerna tvingas in i militärliknande organisationer och vanliga människor, eller ”duds” som de lite elakt kallas, är en minoritet. Ungdomarna Yuito och Kasane, som inte bara har samma kraft utan även ett mystiskt samband, är nykomlingar i organisationen och utgör de två spelbara karaktärerna i Scarlet Nexus.

Den statligt styrda militärorganisationen OSF har ett viktigt uppdrag. Stora delar av jorden är ödelagd av mystiska monster kallade ”others” och det är upp till OSF att skydda mänskligheten mot dessa varelser. Jag väljer att spela som den unge mannen Yuito som nyss har avslutat sin tid som kadett och tagit nästa steg i organisationens rangordning. Tillsammans med några andra hamnar jag i en enhet och uppdragen börjar rulla in. Snart uppstår incidenter både i och utanför organisationen, och en invecklad berättelse rullas upp.

Others är motståndare som är svåra att beskriva. De framstår oftast som en kombinerad massa av kött och fast materia, inte helt olika de monstrum man kan springa på i exempelvis spelserien Silent Hill. Deras närvaro ger mig tillfälle att använda mig av stridssystemet i Scarlet Nexus, som helt klart är ett av spelets starkaste kort. Yuito och Kasane har båda förmågan att med hjälp av telekinesi slunga föremål från sin omgivning på motståndarna. Det görs lätt med ett knapptryck och kan klämmas in mitt i en attackkombination på ett väldigt smidigt sätt. Ibland kan det dessutom finnas föremål i omgivningen som kan användas på mer utstuderade sätt, och det är dessa som verkligen kan krydda till striden.

Jag kan bara styra huvudkaraktären i strid, men jag kan även välja att ha med mig ett antal av mina kamrater som understödjer mig på olika vis. Deras mentala krafter kan på ett smidigt sätt kombineras med mina och ger upphov till djupare strategier och intressanta kombinationer. Genom att öka min vänskap till de olika kamraterna kan jag låsa upp fler kombinationer och attackförmågor, vilket motiverar mig till mer interaktion med dem när tillfälle ges.

Den narrativa strukturen i spelet har flera klassiska drag från japansk anime och visuella romaner, och är lite av ett tveeggat svärd för min del. Spelets karaktärer är intressanta och sticker ut på flera vis i den relativt involverande handlingen som vecklas ut framför mig, men det finns tillfällen då berättandet tappar lite fart. Tidsaspekten är otydlig och det är svårt att hålla reda på när saker inträffar och hur lång tid det har gått mellan olika händelser, vilket ger upphov till luckor i handlingen. Problematiken upplevs extra tydligt i vissa situationer, som exempelvis när en karaktär har dött och det går från att vara en sorglig scen till en glad scen på bara några minuter. Eller som när två karaktärer är dödliga fiender men någon stund senare lugnt sitter och fikar tillsammans utan att situationen lösts.

Att kunna förbättra sitt förhållande med sina kamrater sker också huvudsakligen via speciella dialoger som jag själv väljer att initiera, men även genom att ge dem presenter. Det är en intressant idé, men den görs tyvärr till en ganska tråkig process utan logiska valmöjligheter. Det finns inga uttalade anledningar till att inte styrka sina kamratliga band med samtliga karaktärer, de personliga dialogsekvenserna lyckas alltid eftersom det inte finns några svarsalternativ och presenterna markeras tydligt med vem de ska till. Man kan missa möjligheten att initiera dessa tillfällen, men eftersom det avsätts tid till sidouppdrag mellan varje kapitel är det svårt att missa dem helt och hållet.

Framförallt är det stridssystemet, de häftiga karaktärerna och den röda tråden i handlingen som håller igång mitt intresse för det här spelet. Det är snyggt rent estetiskt, har passande musik och ett för det mesta ett tilltalande upplägg. Har du svårt för något tuggiga, utdragna och luftiga dialoger kanske du bör se upp, men utöver det fyller Scarlet Nexus rollen som actionrollspel på ett bra och underhållande sätt.