Recension: Sand Land [PS5, PS4]

Den framlidne japanska serietecknaren Akira Toriyama var mest känd för sin stora succé Dragon Ball. Personligen har jag inte läst mangan eller sett någon av tv-serierna, men Toriyamas ikoniska stil i illustrationerna är enkla att känna igen, och har varit en inspirationskälla för många kreatörer. Toriyama har även tecknat Sand Land, och precis som Dragon Ball har ökenmangan nu dessutom blivit tv-spel.

I Sand Land lever demonprinsen Beezlebub och hans kompisar mitt i en stekhet öken helt utan vatten. Varje dag utför han sina rutiner, genom att plundra den kungliga arméns vattenleveranser. Men en dag får han besök av den gamla sheriffen Rao, som i sin tur söker efter den legendariska vattenkällan för att tillförse hela riket med vatten.

En allians mellan Beezlebub och Rao skapas, vilket blir startskottet för detta rollspel. Ytterligare en demon, den gamle kufen Thief, följer med på resan trots en viss skepsis från hans sida. Jag finner snabbt tycke för dessa härliga karaktärer, och det är dels på grund av Toriyamas tecknarstil. Stora ögon med små pupiller och knäppa frisyrer får mig att le, och Beezlebub ser riktigt cool ut med sin lila hy och tuffa attityd. Hans pojkröst är dock lite tröttsam att höra på i längden, men jag gillar däremot både Raos och Thiefs röstskådespeleri mycket, för de låter som två kloka gubbar med massor av visdom i bagaget.

Spelvärlden är en vidöppen öken som är fylld av flera grottor, klippor, fästningar och städer. Radarn i skärmhörnet och uppdragets markering gör det enkelt för mig att navigera i miljöerna, och det finns gott om fiender för mig att slåss mot under resans gång. Jag tycker dock att det blir snålt med erfarenhetspoäng efter vinster mot småskurkar, vilket får progressionen att kännas långsam. Endast avklarade uppdrag och vinster mot bossar ger mig betydligt högre poäng för att kunna vidareutveckla färdigheter.

På flera platser kan jag hitta vattenbehållare där Beezlebub fyller på vattenflaskan, vilket ger återställd hälsa efter strider. Dessa behållare fungerar även som snabbresestationer, vilket är praktiskt när avstånden börjar långa.

En av de viktigaste aspekterna i Sand Land är att kunna styra fordon. Stridsvagnen är min första farkost och är ovärderlig i strider mot tunga robotar, enorma skorpioner och jätteraptorer. Fler fordon blir tillgängliga ju längre fram jag tar mig i berättelsen och dessa behövs för att övervinna hinder. Hoppboten når höga platser, medan motorcykelns turbo kan passera kvicksand utan problem.

I staden Spino finner du ett flertal allierade som kan hjälpa dig i dina äventyr. Bland annat kan du få tillgång till ett garage där fordon kan byggas och uppgraderas. Mekaniken Ann kan utföra arbetet mot rätt mängd pengar och insamlade förnödenheter. Under äventyrets gång kan jag göra ärenden åt människor runtomkring öknen, och de flyttar till Spino efter lyckade uppdrag. Ju fler inflyttade invånare desto fler byggnader tillkommer och affärer öppnar, vilket är en fin belöning i sig.

Spelet har definitivt ett sinne för humor, vilket tilltalar mig en hel del, och dialogerna mellan ivrige Beezlebub och den lätt hariga Thief är kul att lyssna på. I ett uppdrag kan jag styra gubbtjuven, som ska smyga omkring utan att bli upptäckt. Det lustiga är hans märkliga utstyrsel för uppdraget; en jultomtedräkt. Jag vet inte varför, men det är otroligt roligt att se. På tal om lustiga situationer, så är det återkommande gänget Swimmers med sina små blå kalsonger några av de mest bisarra bråkstakar jag har sett.

Sand Lands inbjudande charm och dess lättsamma spelmekanik gör spelet till en medryckande, positiv upplevelse. Den enorma öknen har flera hemligheter som väntar på att bli upptäckta, vilket lätt resulterar i flera timmars spelande för min del. Med en härlig ensemble av demoner och människor i mitt lag är denna ökenvandring njutbart kul. Oavsett om du gillar Akira Toriyama, Dragon Ball eller rollspel rent generellt, så är Sand Land något du bör kolla in.