Recension: Sakuna: Of Rice and Ruin [PS4]

Gudarna må leva och festa precis som människor, men har inte speciellt höga tankar om dessa. Därför blir det kalabalik i himmelriket när den gudomliga prinsessan Sakuna, lagom berusad av sake, råkar släppa in en flock av dessa varelser. Festen kommer till ett abrupt slut när människorna och Sakuna stökar till det såpass mycket att stora delar av gudarnas lagrade ris brinner upp.

Självklart måste prinsessan bestraffas och därför förvisas hon till en ö, fylld av monster. Hennes uppdrag blir att bekämpa dessa demoner samt att börja betala av sin skuld i ris genom att själv odla det. Äventyret är i full gång och jag dras omedelbart med i denna mångbottnade upplevelse.

Själv spelet är som en komplex, japansk kompott där komponenterna omsorgsfullt har plockats från olika genrer. Dels gäller det att hantera dagen optimalt då tiden har en tendens att formligen rusa iväg. Dels måste jag hålla koll på risodlingen i olika moment beroende på årstiden och självklart måste jag vara medveten om vilka råvaror jag behöver hålla utkik efter då dessa behövs för att uppgradera mina vapen.

Risodlarsimulatorn har djupa rötter inom RPG-genren där ett enormt djup av statistik möter den som är intresserad av att förädla kornen, deras effekt och slutligen den effekt som skörden ger dig som hjälte. Det är nämligen skörden av ris som avgör hur mycket du ökar i erfarenhetsnivå, inte mängden monster du nedgör eller vilka slag du utdelar.

Med detta sagt, är inte strids- och utforskningsmomenten lika vardagliga som ditt liv som plantageägare. Istället kan du under dag- eller nattid bege dig ut och ta dig igenom de nivåer som finns utspridda över ön.

Till en början känns stridsmekaniken simpel, till och med enkel att bemästra. Men ju mer jag utforskar kombinationer och varierar mitt spelsätt, desto mer förundras jag över djupet jag finner. Ju mer jag uppgraderar Sakuna, desto fler förmågor erhåller hon; förmågor som kan knytas till olika attackkombinationer.

Prinsessan har en del trick att använda i striderna. Hon kan utföra snabba attacker, långsamma men kraftiga utfall och hon kan använda en speciell magi för att åsamka fienderna skada. Men det är inte förrän jag lär mig bemästra möjligheten att slunga mig bakom eller ovan fienderna som jag börjar njuta totalt i den kombo-intensiva stridsstil som Sakuna kan bemästra.

Varje nivå ökar svårighetsgraden en smula och så småningom behöver jag dessutom vara noggrann med vad som äts till middag kvällen innan nästa äventyr. Beroende på maträtterna, erhåller jag nämligen en del extraförmågor som kan vara livsnödvändiga inför kommande uppdrag. Och det är här Sakuna: Of Rice and Ruin glänser som allra starkast. Varje dag kräver en fokuserad planering när det kommer till tid och arbete som ska utföras.

Om jag backar undan från spelet och försöker kartlägga allt som jag behöver ha kontroll över, blir schemat svindlande stort. Jag behöver känna till kommande uppdrag och deras eventuella krav, jag behöver planera vad gödslet till riset ska innehålla för att motsvara årstidens utmaningar och jag behöver även planera maträtterna som ska konsumeras under kommande dagar.

Det känns lite som vardagsliv ibland, men det är något som jag uppskattar med titeln; en väl planerad vecka mynnar ju ofta ut i en avkopplande helg. Ett uppdrag som utförs med bravur belönas inte sällan med ett nytt område att utforska eller nya fynd till matlagningen.

För att vara ett sidoscrollande japanskt rollspel med djupa, taktiska arv med ett ständigt utmanande, kombo-hungrande stridssystem, träffar Sakuna: Of Rice and Ruin pricksäkert i mitt JRPG-hjärta och får det att blöda ymnigt. Den enda nackdelen med titeln är att tiden i spelet skyndar på alldeles för fort. Men samtidigt är väl det också en återspegling av hur svårt det är att hinna med allt i vardagen. Det är tur att jag inte odlar ris också…