Recension: Saints Row [PS4, PS5]

När Grand Theft Auto-serien tog steget från 2D till 3D under PlayStation 2-eran öppnades portarna på allvar för de öppna spelvärldarna. Det startade även en kapplöpning från andra utvecklare att försöka fånga den där magin som Rockstar lyckades förmedla i sina verk, och det gick med blandad framgång.

Volition var ett av dessa utvecklingsteam som genom Saints Row ville skapa en GTA-konkurrent, och många av sakerna de försökte sig på var intressanta. Det var dock inte förrän vid tredje iterationen som serien slog igenom på allvar. Här blev tonen betydligt mer lättsam, parodisk och inte minst spektakulär. Det har nu gått nio år sedan den senaste delen, och det är nu dags för en nystart för denna populära serie.

Till skillnad från tidigare spel som har utspelat sig i den fiktiva staden Steelport, förflyttar sig nu spelet till en annan fiktiv stad vid namn Santo Ileso. Samhället är kryddat med element från både Mexiko och andra områden i sydvästra USA, och skapar en ganska trevlig variation och mångfald i spelvärlden.

Här får vi träffa vår protagonist som är nyanställd i ett tvivelaktigt säkerhetsföretag vilket agerar både polis och militär i området. Det blir dock ganska tydligt att befälsstrukturen och att ta order inte är favoritgrejen. Idén att istället skapa ett eget gäng börjar lyftas i vänskapskretsen, och mycket riktigt är detta vad som sker. Det är dock inte den enklaste saken att göra när man saknar ett huvudkvarter, inflytande och inte minst pengar. Men skam den som ger sig. Det är dags att börja etablera Saints i Santo Ileso.

Mycket av dina inkomster kommer att genereras från sidoaktiviteter, och dessa etablerar du genom att placera allehanda skumma verksamheter på olika platser i staden. Det kan vara allt från en tvättomat, som i hemlighet sysselsätter sig med att göra av med bevismaterial vid brottsscener till ett foodtruck-bolag vars affärsidé är att sno konkurrerande bilar. Dessa verksamheter ger dig både sidouppdrag och en passiv intäktsgenerering, och generellt sett är uppdragen även underhållande och ger en omväxling från de längre uppdragen från huvudberättelsen. Den gamla goda Insurance Fraud-sidoaktiviteten är förstås tillbaka också, och är precis lika underhållande som i tidigare spel.

Karaktärsgalleriet är både välgjort och färgstarkt, även om det aldrig riktigt når upp till galenskaperna från Saints Row IV. Det var nog nödvändigt att dra lite i den handbromsen med tanke på hur många dörrar som inte bara öppnades, utan sparkades in och sedan sköts sönder med raketer. Berättelsen hittar oftast en bra balans mellan det överdrivna och det lite mer verklighetsförankrade, och skapar därmed en väldigt bra bas för denna nystart för serien. Det saknas kanske lite karaktärsutveckling utanför de fyra huvudsakliga karaktärerna, vilket jag tycker är synd.

Berättelsen är underhållande och drivs vidare genom väldesignade och omväxlande uppdrag som i princip alltid vrider actionreglaget till max. Jag är dock inte helt nöjd med hur det hela knyts ihop, då slutet kändes lite hastigt med tanke på händelseförloppet upp till dess. Det skulle vara bra med lite mer etablering av antagonisten för att känna mig mer investerad i slutstriden.

På den grafiska fronten finns det tonvis av alternativ för att kunna spela det på precis det sätt du vill. Du kan välja mellan tre olika upplösningar och även olika detaljnivåer på respektive upplösning för att avgöra om du vill ha 30 FPS eller 60 FPS. För min egen del fastnade jag vid 1440p-upplösningen med ”high framerate”-inställningen, då det kändes som den bästa kompromissen. Det går att få raytracing-funktioner om du väljer en lägre upplösning, men jag tyckte inte att dessa gjorde tillräckligt mycket för att vilja tumma på upplösningen.

Slutligen vill jag lyfta fram det fantastiska soundtracket i spelet, som består av en hel radda fantastiska licensierade musikspår. Allt från Meshuggah och In Flames till A Tribe Called Quest och KRS-One gör spelsessionerna till en fröjd, och jag kom på mig själv ett par gånger att köra ett par varv extra runt kvarteret för att lyssna färdigt på en låt.

Saints Row gav mig lite huvudbry när jag försökte komma fram till ett slutbetyg, för det hänger lite på hur mycket man uppskattar sidospår och egen utforskning. Berättelsen är överlag ganska bra, men tappar kanske bollen en aning på slutet, men det finns så mycket annat i spelet som bjuder på högkvalitativ underhållning. För mig kommer detta att bli ett spel jag återvänder till då och då för att avverka några sidouppdrag i de mindre ärliga verksamheter jag har etablerat, och lyssna på Bleed med Meshuggah en gång till. Bara en gång till.