Recension: Sable [PS5]

Det börjar höra till vanligheterna att det emellanåt dyker upp ett sådant där mysigt, ensligt spel med fokus på utforskning nu för tiden. Men eftersom thatgamecompany gjorde så storstilad entré och satte ribban för denna typ av spel, är det svårt att inte jämföra nya spel med fantastiska klassiker som till exempel Flower eller Journey.

Med detta sagt är det London-baserade studion Shedworks som tar sig an utmaningen, rättar till den slitna manteln och skickar mig ut i vidderna för att upptäcka något helt nytt.

Sable är namnet på en flicka som börjar bli vuxen. Inte för att det berättas på något sätt utan för att det är den känslan jag får av berättelsen. Hon är en speciell individ som begåvats med en färdighet vilken gör att hon, efter en utmaning kan aktivera en sten som kan få henne att glida i luften. På svenska skulle man kalla henne för ”en glidare”, men det blir lite fel betydelse i svenska språket. Glidmekaniken används dock flitigt i spelet, både för utforskning men även i de många pussel som utmanar henne.

När riten med stenen är fullbordad är det dags för Sable att ta farväl av sina när och kära för att följa sitt kall som utforskare. Nu börjar hennes äventyr på riktigt. Och vilken underbar resa det blir för mig!

Grafiken är vackert avskalad och liknar emellanåt konceptmålningarna från Ralph McQuarries bidrag till tidiga Star Wars, och ibland scener från en anime-film. Ökenlandskapet kantas av tempel, kraschade rymdskepp och andra mystiska ting som lockar till utforskning. Och precis som i vilket annat spel i denna genre, är det de där ögonblicken som blir magiska. Där när jag ser något intressant i fjärran och bara måste undersöka vad det är för något.

Det finns ett övergripande uppdrag i spelet som handlar om att bli bättre och att hitta ett antal talismaner för att växa som utforskare. Mer än så är det inte. Och inte sjutton har jag lyckats komma i närheten av att slutföra huvuduppdraget, men vad gör det när jag njuter varje sekund av att utforska ett öde rymdskepp, fiska i sanddynerna eller varför inte försöka lösa ett mysterium där en hel stad blivit utan ström?

Sable är tyvärr inte utan problem. Dessa är av teknisk karaktär och yttrar sig i form av texturerna poppar in plötsligt, att min karaktär emellanåt försvinner när hon åker på sin svävarcykel, eller att uppdateringsfrekvensen dyker ibland.

Men dessa problem påminner mig en sak som slår mig nu när jag skriver recensionen. Jag upplever dem som aningen irriterande när jag spelar, men som helhet spelar de mycket mindre roll. Oavsett hur många gånger jag upplever de tekniska tillkortakommandena, längtar jag tillbaka till sanddynerna, de tokiga, maskprydda karaktärerna och den där känslan av frihet när jag gränslar min svävare för att utforska ett nytt, gömt område. För mig är det upplevelsen som spelar roll, och inte nödvändigtvis i hur många FPS den levereras i.