Recension: Rust: Console Edition [PS4]

Få spel jag har upplevt kan beskrivas som ett socialt experiment i lika stor grad som Rust. Det öppnade upp som en early access titel på PC redan 2013, blev klart 2018 och har nu blivit tillgängligt för oss konsolspelare. Efter att ha testat nerverna på PC-spelarna är det dags att se hur vi tar oss an rollen som överlevare i vad som skulle ha kunnat vara Flugornas herre möter filmen Battle Royal.

När jag så startar upp mitt första försök stöter jag direkt på patrull. Jag vaknar upp på en strand av att en annan spelare snudd på höjer en sten över mitt huvud och slår till, och likt karaktären Piggy i just Flugornas herre har jag inte mycket att sätta emot i stundens hetta. Till skillnad från denne lyckas jag efter några smällar ta mig levande ur situationen, svårt skadad men alltjämt vid liv. Den becksvarta natten spenderas under ett träd med skottlossning och hotfulla steg ekandes i min omgivning, men snart går solen upp och det är först då jag kommer igång på allvar.

Det första jag lär mig om Rust är att det i princip inte finns några uttalade mål. Jag ska samla resurser, utforska ön jag befinner mig på, bygga ett skydd och överleva de andra 99 spelarna, varav många vill mig ont. Det finns inte mycket till hjälp att hämta, varför de första omgångarna går ut på att ta reda på vad jag dör av och inte. Det är spännande, men samtidigt lite tunt att knappt få några indikationer över vad jag bör göra för att överleva. Ön som representeras i blygsam grafik är stor, men lika blygsamt ”inredd” när det kommer till platser att interagera med. Efter att ha hittat en hazmat-dräkt ger jag mig exempelvis in i en gammal militärbas där radioaktivitet hejdar dem som inte är rätt utrustade. Väl där hittar jag mest tomma lokaler och föremål som jag lika lätt hittar utanför, och jag lämnar platsen smått besviken.

Då och då springer jag på andra spelare. Vissa befinner sig i spelets startsträcka och kan vara antingen överdrivet försiktiga eller väldigt aggressiva i sina försök att komma över material och utrustning. Andra är erfarna, välutrustade och skänker knappt en blick till de enklare ställda. Vid ett tillfälle lyckas jag vara först till ett nödpaket som släppts från ett flygplan och utrustar mig fort med de kläder och vapen som finns där, bara för att sekunderna senare bli överöst med pilar, stenar  och kastspjut från eftersläntrarna. Det är hektiskt, men på ett bra sätt. För den som vill uppleva den sociala delen av spelet fullt ut finns möjligheten att både prata och skriva till de andra spelarna, men det är tveksamt om jag hade kunnat slingra mig ur ovan nämnda situation med några vänliga ord.

Till en början ser jag inte alls charmen med upplägget i Rust, framförallt inte när jag gång på gång stryker med av alla möjliga anledningar. Men efter några tursamma omgångar när jag börjar få kläm på överlevnadsstrategier och miljön omkring mig växer det fram en förståelse för hur spelet kan vara så populärt. Att skrapa ihop en liten förmögenhet i utrustning och material, bygga en borg att både förvara och försvara det i och se de stenåldersaktiga motspelarna leta runt bland soporna utanför innebär en känsla av makt. Kanske kan jag snacka ihop mig med min granne och göra en nattlig räd mot de där på andra sidan, de som sköt på mig från sina borgar när jag var en fattiglapp som letade i soporna utanför deras hem?

Instinkten att överleva är underhållande och beroendeframkallande, men för mig pockar alltid tanken om det icke-existerande målet i bakhuvudet, och jag tröttnar fort. Hade världen haft mer innehåll, en uttalad handling och ställt andra krav på mig som spelare hade det hållit längre för mig personligen, men vem vet, andra kanske har en starkare överlevnadsinstinkt än jag.