Recension: Rogue Legacy 2 [PS4, PS5]

Lite drygt tio år efter att den moderna roguelike-klassikern Rogue Legacy (8/10) släpptes sitter vi PlayStation-ägare nu med uppföljaren, Rogue Legacy 2. Slottet vi utforskade i det förstnämnda har blivit större, bossarna har blivit fler och behovet av att erövra hela schabraket desto mer påträngande. Jag har tagit mig an uppdraget och med ett gigantiskt släktträd fullt av ivriga arvingar är det dags att inleda anstormningen. Frågan är, kommer jag att lyckas eller kommer borgen att sluta som min släkts alldeles egen ättestupa?

Precis som sin föregångare startar Rogue Legacy 2 ganska blygsamt. Jag äntrar borgen, fast besluten att klara uppdraget. Med fanan i topp lär jag mig de grundläggande kontrollerna, utforskar de första rummen, undviker fällor och besegrar skurkar och monster på löpande band. ”Det här är inte särskilt svårt” tänker jag lite dumdristigt för mig själv. ”Kanske kommer jag till och med att klara en av spelets bossar redan på första försöket.” Men nej. Plötsligt när jag går in i ett rum hamnar jag mitt i en knipa. Ståendes på en plattform med fällor som omger mig svärmas jag plötsligt av fiender, min mana tar slut och jag faller till min död.

”Attans”, tänker jag lite frustrerat för mig själv, men frustrationen varar inte länge för snart sitter jag där med ett val som behöver göras. Flera ättlingar i släktledet är redo att ta vid uppdraget, men jag måste välja vem som är bäst lämpad. Och när jag skriver ”bäst” är det med en stor nypa ironi. Karaktärerna jag har att välja på har nämligen inte bara olika karaktärsklasser, utan även personliga attribut som kan bjuda på en och annan överraskning. Som med det mesta här i livet innebär de oftast både för- och nackdelar beroende på hur man ser det, men precis som resten av spelet genomsyras dragen även av mycket humor och charm.

Mitt val faller på en krigare med gigantism, vilket gör att han är väldigt storväxt och har bra räckvidd med svärdet. Perfekt för att träffa många motståndare i ett slag, men också enklare att träffa för fiender med avståndsvapen visar det sig senare. Innan jag ger mig in i slottet kan jag med resurserna jag samlade ihop under mitt första besök börja bygga en egen borg i närheten. Denna har mängder med uppgraderingar som alla kommer att underlätta mina försök. Till en början är det mest mindre fördelar, men snart låser jag även upp nya klasser och kraftigare doningar med större inverkan.

Jag ger mig in igen och tar mig an de utmaningar som kastas mot mig. Plattformsaspekten i spelet är klockren och såväl kontrollupplägg som förmågor känns verkligen som en fullträff på flera olika vis. Nivåerna har några fasta inslag sett till sin utformning, men större delen av dem förändras mellan varje försök för att skapa omväxling och nyfikenhet hos spelaren. Fällor och monster huserar i de olika utrymmena men även skatter i mängder för den som är ihärdig. Då och då hittar jag reliker som påverkar min karaktärs förmågor i varierande grad, men de har en kostnad. Ju mäktigare de är, desto mer tär de på min karaktär, vilket om jag bär på för många leder till kraftiga nedskalningar av min hälsomätare. Det är en utmanande balansgång som dessutom görs extra spännande då relikernas effekter är hemliga tills jag plockat upp dem för första gången.

Efter några besök i borgen, uppgraderingar och beslut har snart ett litet samhälle vuxit fram i strandkanten och tjänster erbjuds av diverse hantverkare. Ibland kan effekterna av min borgs uppgraderingar tillsammans med hantverkarnas bonusar göra att det blir lite väl många parametrar som korsas för att jag ska ha full koll, men i slutändan innebär det ändå ett välbalanserat djup.

För mig ligger spelets stora underhållningsvärde framförallt i det samspel som finns mellan utmaningarna, de egna strategiska valen och den tur som behövs för att få till bra förutsättningar. När jag (väl förberedd) på vägen till en boss plötsligt springer på en ny relik eller annan uppgradering är det svårt att hålla sig från att plocka upp den, även om den riskerar att ändra mina förhållningsregler helt. Det är en balansgång jag får gå, och den är lika underhållande varje gång. För varje besegrad boss vet jag att en svårare väntar vid nästa krök, så varje lärdom behövs för att ta mig framåt.

Efter en lång och hård kamp kan jag konstatera att Rogue Legacy 2 är ett riktigt toppenspel. Det är ett spel som inte bara bemästrar de olika genrer det ger sig in på utan även lyckas med uppgiften att bjuda in mig som spelare gång på gång. Det är snyggt, roligt, utmanande och väldesignat på alla sätt och vis. Hundratals ättlingar må möta sitt öde i det där läskiga slottet, men det får det vara värt, för det här är helt klart ett av de bästa spelen jag har spelat i år.