Recension: Robocop: Rogue City [PS5]

80-talet var på många sätt ett gyllene årtionde för actionfilm som genre. Muskulösa hjältekaraktärer med slagkraftig image och nävar som slog först och ställde frågor efteråt gav genren ett rejält uppåtsving i en tid då moralpaniken exploderade kring porträtterandet av våld i film. Filmer med ordentliga mängder action och klyschiga ”one-liners” har såklart funnits både före och efter nämnda tidsperiod, men många av genrens oskrivna regler kom att växa fram då.

En av den tidens kanske mest ikoniska filmer är Robocop (1987) där regissören Paul Verhoeven skapade ett annorlunda bidrag till genren genom sin intressanta blandning av brutal action och filosofiska inspel. Robocop: Rogue City är den senaste tolkningen av Robocops universum, och jag har gjort en resa till ett nedgånget Detroit.

Robocop: Rogue City är inte det första spelet baserat på varumärket Robocop. Det har gjorts många spel av varierad kvalitet som har lekt med temat kring den svårgreppade cyborg-polisen Alex Murphy. Mycket fokus har lagts på den mer lättförmedlade actionbiten som filmerna förknippas med medan den mer filosofiska biten som gjorde ursprungsfilmen speciell har hamnat i skymundan. Detta är något som Teyon, utvecklarna bakom Rogue City har försökt balansera om, och spelet bjuder därför på lika delar action som narrativt driv. Det sistnämnda genom dialogval och annan interaktion med spelets olika karaktärer.

Visuellt är spelet väldigt stämningsfullt och jag fastnar snabbt för den ruggiga staden med dess extrema kontraster. I ena änden finns människor på bottnen av samhället; fjättrade av fattigdom, kriminalitet och nedgångna byggnader. På andra sidan är de som har det betydligt bättre ställt; rika knösar, fjäskande borgmästare, korrumperade industrimagnater med sina hemliga affärer, höga skyskrapor och sterila personligheter. I mitten finns Detroits polisstyrka, klämd mellan de olika sidornas ambitioner. Majoriteten av spelets handling kretsar kring denna spiral av aktörer, och Robocop hamnar snabbt i centrum av konflikten.

Under spelets gång vistas jag på hel del olika platser. Utgångspunkten är alltid polisstationen och där finns det, utöver möjligheten att sammanfatta resultat från varje huvuduppdrag, även en del små skojiga sidouppdrag jag kan ta mig an. Uppdragen kommer i alla storlekar och genom alla möjliga scenarion. Medan huvuduppdragen ofta kan vara större saker som att undersöka en knarkarkvart, hämta in en gängledare eller försvara en bank kommer sidouppdragen ibland med mindre dramatiska mål som att dela ut böter, stoppa klottrare och göra robotdansen för småbarn. De sistnämnda sakerna låter kanske löjliga på pappret, men med Peter Weller bakom mikrofonen, ett klyftigt manus fullt av oväntade vändningar och en intressant handling blir det både roligt och spännande.

När det är dags att håva in skurkarna händer det att det uppstår en eldstrid, och här bjuder Robocop: Rogue City också på ett spännande upplägg. I motsats till karaktärerna i de flesta andra spel inom skjutspelsgenren rör sig Robocop med ett kylskåps hastighet, något som såklart är en blinkning till filmerna. Valet är således medvetet och spelets strider har utformats med detta i åtanke. Som tur är finns det även fördelar med att vara en supertung cyborg-polis och Robocop kan förutom att se saker i slow motion, även markera fiender genom sitt visir, lyfta upp fiender i nackskinnet och slå in väggar med bara knytnävarna. Det är lite som att styra en mänsklig pansarvagn, vilket inte bara känns underhållande och annorlunda, utan även trovärdigt källmaterialet.

Det mesta jag gör i mitt korståg mot brottsligheten ger belöningar i form av erfarenhetspoäng eller datorchip. Dessa går att använda till att uppgradera eller lära sig förmågor som används i offensiva situationer, men de går även att lägga på saker som gynnar Robocop i andra lägen. Exempelvis kan jag med några poäng i psykologi lättare avgöra vilka dialogval som kan gynna en situation eller påverka andra karaktärers agerande. Jag kan även lära mig att enklare se ledtrådar, få tillgång till hemligheter på kartan, eller hacka motståndarnas maskiner. Det är inte ett jätteavancerat upplägg, men fullt tillräckligt för att jag ska jaga minsta brottsling för lite välförtjänta erfarenhetspoäng.

I slutändan har jag väldigt roligt med Robocop: Rogue City, och även om jag inser att omspelningsvärdet kanske inte är det största så kommer första genomspelningen att förbli minnesvärd. De filosofiska aspekterna finns där och likaså det brutala våldet som gjorde både filmen och karaktären till en av 80-talets största actionikoner. Dess långsamma tempo är inte för alla, men kärleken till källmaterialet gör det här till en underhållande upplevelse.