Recension: Road 96 [PS4, PS5]

Det var länge sedan något var bra i landet Petria. Polisen är korrupt, landets styre är tyranniskt och befolkningen är i misär, även om de kanske inte lider eller svälter ihjäl.

Ett stort problem är att ungdomarna har börjat fly landet. De är trötta på statens överhet och hur de påtvingas krav, samtidigt som de inte blir hörda. Nu när valet är i antågande, är strömmen av flyende ungdomar större än någonsin. Samtidigt vill alla ha omfattande förändringar i nationen, och det är i denna paradoxala revolt jag tar mina första steg mot gränsen.

Road 96 är något så udda som, vad jag vill beskriva verket som, en roguelike i berättelseformat. Inför varje spelomgång får jag välja en anonym ungdom där det enda jag vet om individen är hur mycket hälsa de har kvar, hur långt de har till gränsen och hur mycket pengar som skramlar i fickan.

På vägen till mitt mål möter jag flertalet intressanta karaktärer som för berättelsen vidare och som faktiskt bygger hela historien. Det finns en mycket smart historia som berättas under mina timmar tillsammans med Road 96, och den är så bra att jag fortsätter långt efter att jag har sett sluttexterna rulla för första gången.

Upplevelsen är liknande den som du möter i Telltale Games tolkning av The Walking Dead, även om grafiken är lite snyggare, eller ja, annorlunda i alla fall. Bitvis upplever jag miljöerna som inspirerade av Borderlands-serien. Och visst är hela känslan en aning knasig emellanåt, då jag både får känna på varianter av rytmspel, får möjligheten att spela retro-spel och i nästa andetag beväpnas med ett baseballträ och måste slå sönder en hel husvagnsparkering.

Berättelsen utspelar sig på ett sätt som inte skriver mig på näsan, samtidigt som jag enkelt listar ut vart den är på väg bara efter några timmars spelande. Men när jag börja förstå det mesta och börjar koppla ihop händelserna samt förstå att allt hänger samman på något vis kan jag ändå inte annat än att bli förbluffad.

Karaktärerna är underhållande samtidigt som de är intressanta att följa och händelserna som utspelar sig i en tidsrymd som upprepas, lägger ytterligare ett lager på en upplevelse som ger mer och mer ju längre jag spelar.

Men jag har glömt att lyfta den verkliga hjälten i spelet. Känslan som liksom är pricken över i:et. Liksom i det allra första Life is Strange, är musiken i spelet så perfekt vald att helheten av titeln uppnår samma status som en väl producerad film med en enorm budget. Variationen av musikverk är enorm och spänner sig från modern EDM till bråkig techno och vidare till singer-songwriter-material. Varenda låt i spelet är fantastisk och passar dessutom in i miljöerna som målas upp på ett sätt som bara kan stavas fingertoppskänsla.

På det stora hela är detta inget annat än en fantastisk upplevelse som jag tycker att alla spelare borde investera ett antal timmar av sitt liv i. Spelet ger en bra inblick i ett förtryckt land, tonåringars kval, uppror och samtidigt frihet, glädje och upptäckarlusta. En bra investering till ditt PlayStation-bibliotek!