Recension: Road 96: Mile 0 [PS4, PS5]

För nästan exakt ett år sedan lade jag sista sträckan bakom mig i Road 96 (9/10). Titeln var mångfacetterad men samtidigt vass i sitt budskap och bjöd dessutom både på ett underhållande karaktärsgalleri liksom fantastiskt välplacerad musik.

Nu är det dags att få reda på vad som hände precis innan ursprungstiteln och därför tar utvecklaren DigixArt hjälp av Zoe igen. Men den här gången handlar det inte om hennes, eller de andra ungdomarnas färd att ta sig ur landet. Istället får vi stifta bekantskap med hennes vän Kaito som redan från början lyser av sitt radikala, politiska tänkande.

Återigen, bjuder spelet på en hel del val som påverkar handlingen, även om det under resans gång handlar om nyanser och de stora skillnaderna visar sig i spelets absolut sista minuter. Borta är dock resurshanteringen. Du slipper med andra ord att hålla koll på hunger, törst, pengar och så vidare.

Eftersom jag verkligen tyckte bra om Road 96, finner jag mig snart tillrätta i miljön som Mile 0 bjuder mig. Det dröjer inte länge innan välkända karaktärer dyker upp för att leverera nostalgiska känslor från ett äventyr som ännu inte har påbörjats.

DigixArt har stoppat in en ny spelmekanik som kretsar kring musik och tajming i titeln, och det är här jag blir rejält besviken. Dessa spelmoment utspelar sig nämligen i huvudkaraktärernas fantasi där de åker rullskridskor och skateboard. Det gäller att fånga poäng, akta sig för hinder och klara sig igenom nivåerna utan att missa för många gånger.

I spelets kontext känns detta felplacerat eftersom det är ganska tunga saker som avhandlas i normalläget. Att då emellanåt dras in i fantasivärlden och lyssna på musik under tiden jag frenetiskt försöker hitta någon rytm att hålla, känns skruvat. Kanske är det så tonåringar i Petria flyr verkligheten, vad vet jag?

Musiken är dock återigen träffsäker, både som bakgrund men även i fantasisegmenten. Dock tycker jag att musiknivåerna lider av en något fladdrig kontroll samt att jag aldrig upplever den där sköna känslan av tajming i det jag gör. Återkopplingen uteblir ständigt och nivåerna känns alltmer frustrerande ju längre i spelet jag kommer.

Zoe och Kaito är helt olika personer från skilda delar av samhället och det märks en tydlig nyans när jag får besöka deras olika hemvister. Det är rent deprimerande att ena stunden få styra Zoe runt sin pappas skrytbygge i White Sands, för att lite senare genom Kaitos ögon få se den mörka baksidan av fasaden i Petria.

Road 96: Mile 0 ger en intressant inblick i händelserna innan originaltiteln, men bjuder också på en del frustrerande spelelement. Om du njöt lika mycket av Road 96 som jag, är det dock väl värt ett inköp.