Recension: RIOT – Civil Unrest [PS4]

Om det är något som kan få mig att känna ett verkligt, psykiskt illamående levererat endast genom bild och ljud, då är det nyhetssändningar eller filmklipp innehållande upplopp. Att se den djuriska aggressiviteten återspeglas i rent, rått våld får mig att känna mig alldeles kall inombords.

Att vi människor inte är annat än djur inombords råder ingen tvekan om. Vi är lättlurade, manipulativa och fruktansvärt mäktiga när vi lämnar sunt förnuft bakom oss och hänger oss en tro på något som vi anser är viktigare än livet. Därför mådde jag nästan illa när jag tittade på trailern till RIOT – Civil Unrest. Och därför kände jag att jag måste få uppleva skräcken och våldet på gatorna.

Denna titel är inget annat än en simulator för upplopp. Jag kan antingen välja att spela som rebeller, alltså upprorsmakare eller en polisiär makt som försöker kuva motståndet och på så sätt bringa fred och lugn till samhället.

Vad som gör situationerna så känsliga i detta spel är att alla platser och scenarier är tagna från verkligheten. Jag tar del av protesterna i Frankrike för att stoppa planerna på ett höghastighetståg som går från Turin i Italien till Lyon i Frankrike. Jag protesterar högljutt mot arbetslöshet, politisk korruption och nedskärningar inom välfärden i Spanien genom Indignados-rörelsen. Av någon anledning tar jag aldrig polisens sida under kampanjens gång.

RIOT – Civil Unrest är på pappret ett spel i genren realtidsstrategi, men det ska visa sig att Leonard Menchiari tillsammans med den lilla spelstudion IV Productions, levererar en rebellisk upplevelse som lämnar djupa spår. Det är nämligen inte själva spelmekaniken som gör denna titel till en nödvändig upplevelse, utan istället de handlingar jag utför för att nå mina mål.

En del uppdrag består av att hindra polisen att komma nära vissa strategiska platser i nivån, medan andra kretsar kring att förstöra specifika mål som det polisiära motståndet vaktar. Till min hjälp i början har jag simpla hjälpmedel som att öka mina kamraters moral genom sociala media, till att använda megafon för att skrika starka slagord.

Jag tycker att upplevelsen är mycket intressant så länge den håller sig till att avancera, falla tillbaka och eventuellt sabotera utrustning som målas upp som delmål i mitt uppdrag. Men när jag avancerar i spelet och låser upp nya förmågor och tillhyggen, ryggar jag tillbaka. Speciellt när automatvapen introduceras till min arsenal för första gången.

Varje minut jag tillbringar i spelet efter att ha fått tillgång till skjutvapen, gör mig alldeles kall inombords. Den pixliga, fyrkantiga spelupplevelsen har gått från att vara retro-charmig, till att bli avskyvärt verklighetstrogen på bara några få timmar. Samtidigt som jag formligen hatar våldet som återspeglas så väl i spelet, kan jag inte låta bli utan att försöka mig på nästa demonstration och nästa provokation.

RIOT – Civil Unrest är inte en upploppssimulator för den som, liksom jag, mår dåligt när rent djuriskt våld visas på TV. Kanske kan spelet fungera som en historieläxa till de som inte har följt våldsamheterna i vårt samhälle på något sätt och behöver en påminnelse. Personligen har jag avskytt varenda minut i spelet. Men på ett bra sätt som har ökat min medvetenhet om vår natur.