Recension: Rhythm Sprout: Sick Beats & Bad Sweets [PS4, PS5]

Rytm- och musikspel är nästan alltid en frisk fläkt trots att de ofta blir lite av en dagslända som hamnar i skymundan av andra större genrer. Med det sagt ska man inte sticka under stol med att de ofta har en egenskap som många andra former av spel inte riktigt har samma udd på, nämligen rollen som stämningshöjare. De flesta av oss gillar ju musik, och precis som sina genresyskon vill Rhythm Sprout: Sick Beats & Bad Sweets låta oss ta del av den på ett involverande sätt.

Spelet tar ett lite annorlunda grepp om genren på det sätt att den applicerar själva rytm-konceptet på ett skal som lutar mer åt det man ser i traditionella tredimensionella plattformsspel. Till att börja med har spelet en handling och vår huvudkaraktär är ingen mindre än en träningsälskande lök, komplett med träningsoverall, hörlurar och språng i steget. När grönsakskungadömet plötsligt blir invaderat av mystiska sötsaker kallar kung Brock(oli) in löken för att ta hand om sötsakerna och leta upp skurken (den så kallade kung ”Sugar Daddy”). Just ja, om jag har tid så får jag gärna se om jag kan ta reda på var hans olydiga dotter prinsessan Blomkål har tagit vägen också. Varför just löken med sin sportiga overall har valts ut, ja det vill kungen inte direkt svara på.

Äventyret tar vid direkt när jag lämnar kungens slott och snart hamrar jag knappar så att svetten lackar. Det finns endast tre knappkategorier som används: rosa, gula och blå. Symbolerna för vad jag ska trycka och när jag ska trycka på dem kommer farande längs vägen och för varje korrekt knapptryck rör sig löken ett steg framåt. Musiken svänger ordentligt och det ser väldigt lustigt ut när han spatserar fram där på vägen, med höga knän och ordentlig hållning, lite som att han faktiskt är ute på ett träningspass. Som väntat är de första nivåerna relativt enkla, och för varje avklarad nivå får jag en slutgiltig poäng och eventuella belöningar om jag har varit tillräckligt bra. Det finns med andra ord incitament för att spela om nivåer när svårighetsgraden stegrar.

För att kunna besegra Sugar Daddy behöver jag först jaga bort hans armé av diverse sötsaker som blockerar vägen för mig under min framfart. Striderna mot dessa fungerar i stort på samma sätt som resten av nivåerna med undantaget att sötsakerna gör skada på mig när jag missar vissa knapptryck. Med tanke på den fokus som krävs för att hålla koll på alla inkommande knapptryck kan jag tycka att det är ett konstigt designbeslut att sätta hälsomätaren långt borta i det nedre vänstra hörnet på skärmen. Att slänga ett öga på den innebär ofta en stor risk, vilket gör den lite poänglös att använda.

Musiken och dialogen i spelet är något som sticker ut och det sistnämnda får mig att skratta rakt ut flera gånger. Musiken är härligt peppig och hoppar vilt mellan genrerna. Det bjuds på allt från elektroniska dansdängor, hiphop, dub, metal och mycket mer vilket gör det till en härlig kompott att utforska. Humorn som genomsyrar manuset gör sig även påmind i musiken då och då, och favoriten är spöknivån där varje tajmad knapptryckning synkar med bossens skrockande i bakgrunden. Manuset kokas ner till sketchliknande scener som utspelas inför varje nivå och även om de inte bidrar till något handlingsmässigt djup är de ofta väldigt skojiga.

Rhythm Sprout är en udda men underhållande upplevelse på många sätt, och jag spelar nivå efter nivå med en ihållande nyfikenhet. Det är ett ganska komprimerat spel sett till längd och handling men har gott om olika modifikationer man kan göra på banorna. Jag klurar dessutom lite på varför man inte har inkluderat ett renodlat flerspelarläge? Säkert är i alla fall att mina tummar får jobba, och likaså mina smilband när jag traskar fram längs de färgglada vägarna.