Recension: Reveil [PS5]

Mardrömmar i tv-spel är ett tema skildrat i många titlar sedan 1980-talet. Rädslan att möta sina farhågor i ett fiktivt verk, alldeles kallsvettig och ovetandes vart nattmaran leder till är en välbeprövad upplevelse som för egen del är en solid röd tråd inom skräck.

Så är skildringen för Walter Thompson, en gift hantverkare inom cirkusbranschen. Han vaknar upp i sin lägenhet efter en mardröm med en bultande huvudvärk, och tar sedan sina värktabletter. Han går omkring i lägenheten och märker att något står inte rätt till. Dels är hustrun Martha och dottern Dorie försvunna, och sedan är alla rum inte på sina ursprungliga platser. Det blir ännu märkligare när omgivningen ändras bakom Walters rygg, då en skogsslänt uppenbarar sig utanför dotterns rum. I detta ögonblick förstår jag att han fortfarande drömmer och jag klivit mina första steg in i ett mysterium.

Reveil är ett linjärt, psykologiskt skräckspel i förstapersonsperspektiv, och Walters papparoll påminner lite om Ethan Winters från Resident Evil: Village, när han söker efter sin dotter mitt i ingenstans. Till en början verkar drömmen vara harmlös när jag besöker platser från viktiga minnen, då jag ska lösa enkla pussel och följa efter Dorie i lustiga huset med clowntema. Men under ytan är en mörk hemlighet djupt begravd och mystiken tätnar ju längre in i mardrömmen jag vandrar. Gränsen mellan verklighet och illusion blir tunn, vilket leder till frågan: Vart är Walter på väg?

Det är ett stämningsfullt spel med bra balans när det gäller ljussättning och skuggor, och dessutom är ljudeffekterna obehagliga, vilket passar ihop med den tunga atmosfären. Trots en obehaglig tillvaro saknar Reveil den där skrämmande känslan som får mitt hjärta att slå extra fort, vilket är poängen med en mardröm.

Spelet är dessvärre för kort och tar slut när spänningen börjar tillta, och berättelsen knyts ihop lite för tidigt utan att leverera en tillfredsställande upplösning. Däremot har Reveil flera olika slut, beroende på vilken väg Walter vandrar. För troféjägaren erbjuder spelet gömda skatter som väntar på att bli upptäckta i varje kapitel, vilket kan öka dess livslängd.

Walters rörelseschema är klumpigt och han rör sig i snigelfart. Exempelvis går det att öppna lådor och dörrar genom att hålla in fyrkantknappen och dra i rätt riktning, men denna mekanik blir besvärligt eftersom dörrar öppnas halvvägs ibland. Värst blir det när jag blir jagad av en fiende och när dörröppningen börjar krångla så har jag hunnit möta min undergång.

Ett annat problem med Reveil är avsaknaden av variation när det gäller aktiviteter. Det finns pussel för mig att lösa men jag hade uppskattat ännu fler problematiska situationer för mig att klara av. Mestadels ägnar jag mig åt promenader i Walters mardröm och det blir enformigt relativt fort. Förutom ett par situationer där jag blir jagad eller måste smyga förbi ett farligt hot, så är Reveil alldeles för snällt skräckspel.

Reveil missar målet med att vara en skrämmande skräckupplevelse där mardrömmen är i fokus, trots en obehaglig situation som Walter befinner sig i. Det finns potential eftersom atmosfären och spelets intressanta berättelse försöker hålla fanan högt, men i slutänden levererar inte spelet på många av dessa punkter och känns som lite av en besvikelse.