Recension: Resident Evil 7: Biohazard [PS4]

Det är svårt att föreställa sig hur skräckspelsgenren skulle se ut idag utan viktiga, banbrytande spel som Resident Evil. Första spelet lyckades bli synonymt med en helt ny subgenre, nämligen överlevnadsskräck. Utmaningen där var inte bara att hålla nerverna i schack, utan även att hushålla med snålt tilltagna resurser.

Jag är troligtvis i en minoritet när jag säger att serien tappade stinget efter övergången till tredjepersonsvy, då många håller Resident Evil 4 som seriens absoluta höjdpunkt. Därför var det spännande att se Capcom röra om i grytan och denna gång hoppa till förstapersonsperspektivet. Men var det ett steg för att snappa upp P.T-fansen, eller fanns det en mer genomtänkt plan?

Jämförelsen med P.T. är ganska ofrånkomlig med tanke på att demoversionen av Resident Evil 7: Biohazard som släpptes i somras hade stora likheter. Du fick utforska ett begränsat utrymme som efter hand ändrades, och det fanns mysterier som diskuterades vilt på internet. Under spelets prolog förstärks likheterna genom att erbjuda en ganska guidad upplevelse, men det dröjer inte länge innan spelet öppnar upp sig. Det är vid detta tillfälle allting klaffar för mig, och jag inser att det här är ett klassiskt Resident Evil-spel.

Resident Evil-fans kommer att känna sig hemma med de märkliga pusslen och dörrarna som kräver diverse bisarra nycklar. Även om det finns en del strider i spelet, är det mer likt originalspelet än något av de senare verken. Du får till och med pussla med utrymmet i din ryggsäck, och ta svåra beslut om vad du ska ta med dig när du ska utforska de livsfarliga miljöerna. Det som du inte kan ta med dig lägger du förstås i en förvaringsbox, precis som i de gamla klassiska spelen.

Inget slår en mysig middag tillsammans med närmsta familjen.

Berättelsen är nästan helt avskärmad från vad som har skett i tidigare spel, och börjar med att protagonisten Ethan får ett videomeddelande från sin flickvän Mia som varit försvunnen i flera år. Ethan får reda på var hon befinner sig, och beger sig direkt ut i mitten av ingenstans på landsbygden i Louisiana. Han anländer till ett till synes övergivet hus, och börjar vandra runt för att se om han kan hitta några ledtrådar som kan leda honom till flickvännen. Situationen eskalerar dock ganska snabbt, och han hamnar i klorna på den smått vanvettiga familjen Baker. Nu måste Ethan både försöka rymma från denna udda samling människor och lyckas frita Mia, helst med bådas liv i behåll.

Samtliga karaktärer i spelet är både välspelade och övertygande, vilket bidrar väldigt mycket till den övergripande stämningen i spelet. I synnerhet Baker-familjens sjuka medlemmar är otroligt obehagliga, och jag känner konstant att jag är på helspänn när jag rundar ett hörn i det förfallna huset. Tempot i spelet är lysande, då det finns en del lugnare sekvenser där du får möjligheten att ta in omgivningen och utforska en del.

Men det är samtidigt då som du vaggas in i den falska säkerheten, och spelet skruvar upp tempot igen. Den skrämmande stämningen bygger inte heller helt och hållet på överraskningsmoment där någon hoppar fram och skrämmer dig, utan låter även omgivningen och miljöerna göra sitt för att etablera paranoida känslor om att någon eller något observerar varje rörelse.

Baker-familjen försöker återskapa twist-tävlingen från Pulp Fiction.

Det finns en ganska bra omväxling när det kommer till miljöerna, och rent grafiskt skildras allting oerhört effektivt. Ljus och skuggor spelar en stor roll, och om du råkar ha en TV med stöd för HDR kommer du att ha anledning att jubla. Detta spel har den absolut mest effektiva applicering av teknologin hittills, och det finns till och med en kalibreringsfunktion för att garantera att allt ser rätt ut. Väldigt få spel har detta i dagsläget, och jag hoppas att det blir standardförfarande hädanefter.

Några skavanker finns det dock, och där är förmodligen texturladdningen det största problemet. När du kommer in i nya miljöer kan det dröja flera sekunder innan de mer detaljerade texturerna har laddats in, vilket förstås inte gör susen för inlevelsen. Vid ett tillfälle skulle jag lösa ett pussel som involverade urtavlor, där jag var tvungen att lämna rummet och komma tillbaka för att texturen skulle laddas.

Som helhet är dock Resident Evil 7: Biohazard långt mycket bättre än vad jag ens vågade hoppas på. Capcom har efter några års famlande efter det gamla framgångsreceptet slutligen hittat rätt, och det resulterar i det bästa spelet i genren sedan Dead Space. Om du letar efter ett klassiskt Resident Evil-spel i nytt utförande är valet enkelt.