Recension: Resident Evil 4 [PS4, PS5]

Resident Evil-serien har varit banbrytande på många vis genom åren, inte minst genom att popularisera överlevnadsskräcken som en subgenre i spelbranschen. Med Resident Evil 4 kände dock Capcom att det behövdes en frisk fläkt och tog därmed ett steg bort från de trånga, klaustrofobiska miljöerna med fasta kameravinklar.

Även om det till en början skapade delade läger bland fansen är det svårt att peka ut ett annat spel i serien som hade lika stor genomslagskraft när det släpptes för drygt 18 år sedan till Gamecube. Sedan dess har vi sett otaliga portningar av spelet till alla möjliga plattformar, men det är inte förrän nu som vi faktiskt får en nyversion som är renoverad från grunden.

Spelet cirkulerar kring Leon S Kennedy, som efter händelserna i Resident Evil 2 känner sig ganska färdig med polisyrket. Han hamnar istället i en specialgrupp som tjänstgör direkt mot Vita Huset, där han får i uppdrag att leta upp presidentens dotter som har försvunnit någonstans på den spanska landsbygden.

Väl där dröjer det inte många minuter innan det är tydligt att det inte handlar om en vanlig kidnappning, utan det finns väldigt märkliga människor där som verkar tillhöra en sekt. Och de vill dessutom väldigt gärna ha ihjäl Leon. Ju mer Leon gräver, desto märkligare blir sammanhanget, och även om det inte handlar om ännu ett zombieutbrott skulle det kanske vara att föredra över denna blodtörstiga sekt som verkar styra över byn.

Första intrycket när jag får börja navigera mig runt i spelet är att denna nyversion sannerligen är ett tekniskt mästerverk. Grafikuppgraderingen gör spelet mer stämningsfullt än någonsin förr, och även i sekvenser där jag vet vad som är på väg att hända känner jag mig på helspänn. Mörka stugor med oljelampor, leriga stigar och kusliga kapell skildras alla med en otrolig närvarokänsla, och det känns nästan som att du är på plats. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot att testa spelet i VR, när denna funktion blir tillgänglig senare.

Även om det här är en nyversion som är återskapad från grunden är kärnan fortfarande väldigt mycket Resident Evil 4, på gott och ont. Styrningen känns fortfarande lite för kantig för att vara anpassad för den mängd strider du utsätts för under spelets gång. Jag är inte helt förtjust i att det ibland känns som ett lotteri om en fiende dör eller reser sig på nytt heller, speciellt i de sekvenser där jag är tvungen att ha ihjäl alla fiender. Det bli snabbt en svamp som suger upp all min ammunition och andra tillgångar. Detta är som sagt ingen nyhet om du är familjär med spelet sedan tidigare, och om du var okej med dessa begränsningar förr kommer det inte att hindra dig att spela nu heller.

Det som får mig att fortsätta trots dessa skavanker från förr är de många obskyra och bisarra pussel och berättelsesekvenser som Resident Evil-serien aldrig har ett underskott av. Antalet svängar i berättelsen och skruvade karaktärer går knappt att räkna, och det finns en charm i att berätta en sådan historia på fullaste allvar. Spelet bjuder även på högklassig nivådesign som ständigt visar dig pussel du inte kan lösa än, eller låsta kistor, för att sedan plötsligt erbjuda lösningen och låta dig återvända för att plocka på dig alla godsaker du passerat innan.

Jag har väldigt tudelade känslor kring Resident Evil 4, och det är därför svårt att spika ett exakt slutbetyg. I sina bästa stunder är det smått lysande och fascinerande fräscht trots sin ålder, men i andra stunder vill jag bara lägga ifrån mig kontrollen och göra något annat. Det är frustrerande att större delen av spelet är ett långt eskortuppdrag, och det är lika sant idag som det var 2005. Men när jag är på väg att ge upp vinner spelet över mig igen, gång på gång, och det är onekligen en klassiker som förtjänar denna imponerande tekniska upputsning.