Recension: Red Faction: Guerilla Re-mars-tered Edition [PS4]

Red Faction: Guerrilla är ett spel som ligger många varmt om hjärtat, då det erbjöd något unikt när det släpptes för nio år sedan. Öppna spelvärldar var visserligen inte något ovanligt på den tiden heller, men ingen kunde matcha den komplexa förstörelsemodellen som Volition åstadkom.

Trots detta kändes det lite otippat när det stod klart att spelet skulle få en nyversion, då det i ärlighetens namn inte var ett exceptionellt spel i övrigt. Men det gavs ju samtidigt visst utrymme för modernisering i denna ”Re-mars-tered”-utgåva.

Berättelsen börjar med att protagonisten Alec Mason tar ett nytt gruvarbetsjobb på planeten Mars, där hans bror redan befinner sig. Det visar sig fort att företaget som driver denna gruvverksamhet i praktiken är slavdrivare som styr allting med järnhand. Missnöjet bland arbetarna har dock börjat bubbla, och motståndsrörelsen Red Faction börjar sakta men säkert vinna mark.

Alec verkar inte vara speciellt intresserad av att blanda sig i denna konflikt, men ganska omgående blir hans bror mördad av arbetsgivarens säkerhetsstyrkor/dödspatruller. Det är därmed upplagt för hämnd medelst sabotage och omfattande förstörelse.

Varje renoveringsprojekt börjar ju med rivningen.

Alla aktiviteter du tar dig an påverkar företagets kontroll och inflytande i respektive område på kartan. Målet är förstås att underminera detta, samtidigt som du höjer motståndsrörelsens moral och ökar viljan att plocka upp vapen för att assistera dig när strider bryter ut. När du har nollat kontrollmätaren låser du upp ett uppdrag där du får frigöra området, och på så vis förflyttas berättelsen vidare till nästa skådeplats.

Ganska snabbt är det tydligt att många aspekter av spelet har åldrats ganska illa. Det har skett ganska mycket när det kommer till design av öppna spelvärldar under dessa år, men även i grundläggande saker som styrning och standardisering av vilka knappar som gör vad. Bara det faktum att du använder R3-knappen för att sikta med geväret gör att spelet känns som en relik på den fronten. Det känns inte som en omöjlighet att modernisera detta när de ändå skulle porta titeln till den aktuella konsolgenerationen.

Spelvärlden är överlag ganska tom, och består mest av tråkiga rödbruna miljöer med enstaka samlingar av byggnader här och var. Det finns bara ett fåtal typer av sidouppdrag, där du till exempel ska rädda fångade Red Faction-medlemmar eller hjälpa motståndsrörelsen bekämpa vågor av anstormande soldater. De blir snabbt enformiga och känns som ett nödvändigt ont för att kunna driva berättelsen vidare.

Riktiga hjältar tittar inte på explosionerna.

Allt i spelet är dock inte elände. Det som gjorde spelet speciellt när det släpptes från början är faktiskt fortfarande ganska bra. Det är oerhört tillfredsställande att ladda en byggnad full med sprängmedel och sedan bevittna när beståndsdelarna sprids över hela planeten, men det finns även många andra, kreativa vis att välta dessa mål. Allt från släggor till bomber som framkallar små svarta hål är så otroligt väldesignade och roliga att använda, att det är bara smak, tycke och fantasi som sätter gränser i förstörelsen.

En av de välkomna uppgraderingarna i nyversionen är möjligheten att välja mellan fokus på hög upplösning och fokus på hög bildfrekvens, och här vinner det sistnämnda ganska tveklöst. Dels gör sig den tråkiga grafiken inte bättre i högre upplösning, speciellt inte då spelet har väldigt svårt att ens hålla 30 bildrutor per sekund när saker och ting börjar smälla. Bildfrekvensläget är inte heller perfekt, då det inte alltid lyckas hålla målfrekvensen, men det gör åtminstone allting mer spelbart.

Red Faction: Guerrilla är ett spel som gör en väldigt nischad sak väldigt bra, men dessvärre halkar helheten efter ju fler år som passerar. Det är helt klart tillfredsställande i små doser, men i längre spelsessioner blir enformigheten en lite för stor faktor.