Recension: Ratchet & Clank: Rift Apart [PS5]

Om du ser tillbaka på Ratchet & Clank-serien så handlar det om futuristisk plattformsaction fullspäckat med fantasifulla vapen, där det haglar skämtsamma kommentarer från Lombaxen Ratchet och hans robotkompis Clank. Insomniac Games förvaltar sin historia väl och grundpremisserna finns även i Ratchet & Clank: Rift Apart.

När jag spelar prologen och första banan känner jag mig lite snuvad på konfekten, då jag tycker att jag känner igen det mesta, men när jag väl kommer vidare går den känslan definitivt över.

Jag vill få en sak överstökad direkt. Ratchet & Clank: Rift Apart är ett PlayStation 5-spel som utnyttjar precis alla nya tekniska finesser och hade inte fungerat med samma inlevelse på någon annan plattform. Jag kan blunda och känna på den haptiska återkopplingen i DualSense vilket vapen jag avfyrar, och självklart används möjligheten att hålla avtryckarknapparna halvvägs nedtryckta. Laddningstiderna är i stort sett obefintliga oavsett om jag startar spelet från huvudmenyn eller byter bana. 3D-ljudet i hörlurarna är magiskt och jag hör direkt när en fiende närmar sig i ryggen. Och de reflekterande ytorna är förstås vansinnigt läckra med raytracing-läget påslaget.

Det estetiska är nästintill perfekt och varje detalj från karaktärsdesign och miljöer till ljudeffekter och röster håller så hög klass att det är svårt att fatta att det är ett spel som släpps bara ett halvår efter hårdvaran. Musiken känns för det mesta passande och tillför dramatik där det är applicerbart. Om jag ska vara petig så finns det några enstaka tillfällen där jag tycker att musiken skär sig med scenen som utspelar sig, särskilt efter långa strider. Vid mer än ett tillfälle missar jag att upptäcka att mellansekvensen är över och att det är jag som styr igen.

Det mest slående, och absolut viktigaste med spelet är att jag hela tiden har roligt. Oavsett om du vill hålla högt tempo och strunta i utforskningen, eller fokusera på detta i ett senare skede, fungerar båda uppläggen precis lika bra. Uppdelningen mellan berättelse, strider, plattformande och utforskning samt minispel har en sådan fingertoppskänsla att jag vill ställa mig upp och applådera utvecklingsteamet. Ett pyttelitet minus till brist på variation av fiender och framförallt bland minibossarna där samma motstånd dyker upp flera gånger.

Berättelsen håller hög klass och bygger upp en värld som känns sammanhängande och bjuder på så många detaljer. Att ha med Rivet och Kit från den andra dimensionen är ett genidrag som tillåter lite mer fördjupning i karaktärer som inte redan utforskats i en lång serie med spel. De olika nivåerna driver berättelsen framåt i precis lagom tempo och bjuder både på överraskningar och bekanta ansikten.

Stridssystemet och kontrollerna är precis så tajta som de behöver vara, men magin bryts då och då när kollisioner med osynliga väggar sker. Vid några tillfällen har jag blivit svävande i luften vid hinder som inte syns och kameran har fastnat. När spelet i övrigt känns så välpolerat och genomarbetat blir kontrasterna extra stora när dessa enstaka problem uppstår. Uppgraderingssystemet för vapen är kort sagt briljant. När du använder vapen går de upp i nivå, vilket i sin tur låser upp ett rutnät med färdigheter som du kan låsa upp med materialet raritanium. Detta kan du hitta på gömda platser på banorna eller när du besegrar minibossar, och om du väljer att spela utmaningsläget (som New Game+ kallas) så utökas antalet vapennivåer och färdighetsträdet expanderar.

På det hela taget är Ratchet & Clank: Rift Apart ett av de bästa spelen jag har spelat på senare år och jag har aldrig brottats så mycket med vilket betyg ett spel skulle få. Efter många om och men landade jag där jag gjorde och jag kan ärligt säga att det här är den starkaste nia jag någonsin delat ut och Sonys serie av starka plattformsexklusiva spel förlängs.