Recension: Ratchet & Clank [PS4]

Shaun McGabe som regisserat Ratchet & Clank har i en intervju sagt att målet med spelet är att det ska kännas som att du styr en animerad långfilm. Och det är precis så det känns. Högt tempo, korkade skurkar och korta skämt delas ut i en levande och färgsprakande miljö. Äntligen får PlayStation 4 ett plattformsäventyr av rang!

2002 tog Insomniac Games steget från Spyro och PlayStation över till Ratchet & Clank och PlayStation 2. Det var året efter Naughty Dog gjorde samma sak med Crash Bandicoot och Jak & Daxter, och jag har alltid jämfört dessa serier eftersom de båda varit plattformsäventyr med fantasifulla vapen, tonvis av humor och en stil som påminner om tecknad film. Ratchet & Clank blev en succé och vi har genom åren sett ett tiotal uppföljare och sidospår.

På E3-mässan 2014 avslöjade Insomniac att de arbetade på en omstart av Ratchet & Clank, och även om berättelsen från första spelet är mer eller mindre intakt så är detta absolut inte en HD-version av originalspelet. Det första som slår mig är den magnifika grafiken och genomtänkta miljöer som sprudlar av liv och rörelse. Vi bjuds på banor med snö, lava och vulkaner, fabriker och futuristiska städer, och som om inte det räckte får du möjlighet att utforska några av banorna från luften och några under vatten.

Det andra som slår mig är hur mycket bättre kontrollerna är jämfört med 2002. Här bjuds du på ett modernt system där du siktar med L2 och avfyrar med R2 och där du kan sidoförflytta dig utan att tappa siktet. Vapnen är fantasifulla och flera av dem känns igen från senare Ratchet & Clank-spel. Uppgraderingssystemet för vapnen är omfattande, och förutom fem nivåer som går upp genom användning så finns ett stort hexagonnät med förmågor att låsa upp med materialet raritanium.  

Ratchet på inflygning

Bandesignen är fenomenal och varje bana har en unik känsla. Upptäckarglädjen är stor och den som gillar att utforska alla skrymslen har mycket att hämta. Varje gång jag hittar ett misstänksamt undangömt hörn där jag kan ta mig in väntar lite raritanium, en guldbult eller ett paket samlarkort där. Det finns belöningar kopplade till alla samlarobjekt där kompletta samlingar av korten ger bonusar till hur mycket bultar, kort och raritanium du hittar. Guldbultarna i sin tur låser upp bonusar som grafiska filter, konceptkonst och fusk.

Även minispelen som svävarbrädan och laserlåsen är otroligt väldesignade och tillför ett djup till spelupplevelsen. Som i flera av de tidigare spelen i serien finns ett utmaningsläge när du besegrat slutbossen där du behåller alla uppgraderingar och börjar om spelet med tuffare motstånd.

På minussidan finns det inte jättemycket att anmärka på. Det finns ytor jag inte kan stå på där jag sakta glider tillbaka till spelbara området, men utan att fastna permanent. Designen på huvudfigurerna är klockren, men den känns mindre genomarbetad på de icke-spelbara figurerna. Spelet finns också helt på svenska, men jag bytte snabbt språk på min PS4 då den svenska dubbningen är märkbart sämre än den engelska. Slutligen tycker jag bossarna var lite för enkla, men det är en bagatell i sammanhanget.

Lite hälsosam idoldyrkan

Som du förstår har jag haft otroligt roligt med Ratchet & Clank och bitvis känns det som om jag befinner mig i en actionkomedi från 80-talet i den mest positiva bemärkelsen. Det krävdes en kraftansträngning att lägga ifrån mig handkontrollen när det var dags för en paus och för första gången på flera år har jag fått “TV-spelsfinger”, då mitt vänstra pekfinger är ömt efter allt siktande och flygande med jetpack.

Jag spelade igenom hela berättelsen med ett stort leende på läpparna och kan helhjärtat rekommendera spelet till gammal som ung! Det här är i min bok årets hittils starkaste spelupplevelse.