Recension: Rad [PS4]

”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad!” sa Socker-Conny och om du byter ut röret mot ett högteknologiskt slagträ så skulle det kunna vara något som huvudpersonen i Rad skulle säga. Jorden gick helt väntat under, men mänskligheten lyckades ändå överleva på något sätt och började återhämta sig. Då gick jorden aningen oväntat under en gång till.

Du spelar en tonåring som ställer upp som frivillig för att försöka rädda byn med överlevare. Byäldsten ger dig slagträt och en förmåga att omvandla radioaktiviteten utanför till mutationer som hjälper dig på vägen. Slagträt hittar alltid tillbaka till byn när du dör och det verkar finnas en outtömlig källa av frivilliga ungdomar.

Rad fortsätter att utöka den heta trendgenren med Roguelikes och procedurellt genererade banor. Till en början är du en klen människa med några ynka närstridsattacker, men du blir starkare både under spelomgången och genom att spela flera gånger då din totala poäng låser upp utrustning, förmågor och kosmetiska uppdateringar.

Den mystiska befolkningen mellan katastroferna verkar ha varit högteknologisk och har lämnat teknologi efter sig som hjälper dig på vägen. När du besegrar fiender fylls en strålningsmätare upp och när den är maximerad får du en större mutation som alltid är en färdighet som aktiveras; till exempel en mun i magen som kan suga in fiender och hålla dem på plats en stund eller förmågan att kunna dra loss och kasta din ena arm som en bumerang (som givetvis heter armarang). I grottor finns det teknologiska statyer vilka aktiverar passiva mutationer som kan ge immuniteter eller exempelvis förmågan att upptäcka skatter eller dolda fiender.

Slumpmässigheten som genomsyrar genren tas aningen för långt här och hur min omgång ska sluta beror väldigt mycket på vilken vapenmutation jag får, då både mellanbossarna och bossarna blir tämligen svåra med de tidiga vapnen och fel mutationer. De grundläggande hopp- och snurr-attackerna har så kort räckvidd att jag utsätter mig för allvarlig fara varje gång jag försöker skada motståndarna.

Rent estetiskt så andas hela spelet 1980-tal och bjuder på grälla pastellfärger och bombastiska menyer där min favoritdetalj är mansrösten som entonigt ropar fram det som redan står i text. Musiken får mig att tänka på TV-serier som Miami Vice och filmer som Flykten Från New York. Även informationssnuttar du hittar i världen spär på den känslan där du exempelvis hittar detaljer om ett gammalt ’krig’ som VHS-klanen vann. Valutorna med kassetter och floppydisketter är också tematiskt helt rätt.

Spelmekaniken blir i längden lite för enformig och banorna lite väl torftiga för att spelet ska kännas givande i längre sessioner. Det finns så många bra roguelikes som släppts de senaste åren att jag osökt jämför Rad med dessa, och då når det inte riktigt ända fram. Berättelsen är heller inte tillräckligt intressant och välberättad för att bära upp spelet och jag känner inte det där suget att vilja fortsätta låsa upp fler saker. Det finns ljusglimtar och i sina bästa stunder bjuder det på gedigen underhållning, men det goda helhetsintrycket uteblir.