Recension: Rabi-Ribi [PS4]

Kanintjejen Erina har det verkligen inte lätt. Hon har mot sin vilja förvandlats till en människa med kaninöron och transporterats till en annan värld, hennes mästare är försvunnen och dessutom verkar de flesta invånare i världen vara ute efter henne.

Kanin-hypen har kanske inte riktigt slagit igenom i Sverige, men i den pixliga världen vår hjältinna har hamnat i, är den i full blom – ja, rent livsfarligt inne faktiskt! Äventyrets mål är självklart att återställa Erina till sin normala form, men vägen dit är kantad av utforskning, nivånötande och rosa ”bullet hell”.

Narrativet är av traditionellt, japanskt snitt där vackra stillbildssekvenser matar mig med mängder av text. Som tur är blandas dessa med varianter som levereras i den charmig 16-bitsgrafik som resten av spelet använder sig av och jag upplever aldrig att jag får ont i tummen av att hamra på X-knappen. Erina är helt ensam i denna udda värld, men som tur är träffar hon snart en följeslagare som ska visa sig vara riktigt användbar.

Jodå, det går att varva bullet hell med pinsamma situationer!

I sin ensamhet kan min kaninvarelse endast mosa fiender med sin hammare men tack och lov ansluter févarelsen Ribbon inom kort, efter en ganska dramatisk uppgörelse. Fén använder sig av avståndsvapen där jag antingen kan skjuta skott efter skott, eller hålla in knappen för att ladda upp en kraftigare attack.

Det finns mängder av spelmekaniker som jag uppskattar i Rabi-Ribi; inslagen av rollspel känns lagom djupa och väldigt enkla att sätta sig in i, samtidigt som jag har en hel del val att göra. Plattformselementen är nedärvda från klassiker som Metroid och Castlevania och bjuder, precis som originalen, på möjligheter att nöta fiender då skärmens innehåll nollställs när jag lämnar den. Jag kan med andra ord hoppa fram och tillbaka för att slåss mot samma fiender om och om igen och på så sätt tjäna pengar eller erhålla erfarenhetspoäng.

Skit också! Jag glömde köpa solglasögon och en extra hälsodryck…

Spelets djupa stridssystem ackompanjeras väldigt väl med de komplexa attackmönster som kan upplevas i bullet hell-spel; titlar som gärna fyller skärmen med dödande skott. Till en början kände jag mig rejält avskräckt av de uppgörelser mot bossar som brutalt mördade min stackars kaninflicka på nolltid. Som tur är bjuder spelet på relativt generösa mängder av sparpunkter; det finns nästan alltid en i anslutning till en annalkande boss.

Tack vare möjligheten att snabbt vara på benen igen i närheten av en svår boss, är det ganska enkelt att testa sig fram, samtidigt som hjärnan börjar memorera motståndarens olika attacker. Spelet har ett antal svårighetsgrader för att passa de flesta spelare. Även om jag började min genomspelning på den näst högsta nivån, dröjde det inte speciellt länge innan jag insåg mina brister och fortsatte på den normala nivån. Jag måste dock erkänna att jag var tvungen att sänka svårigheten till den enklaste lite längre fram i spelet; bullet hell är inte för alla.

Taiwanesiska studion CreSpirit levererar inte bara ett saligt hopkok av spelstilar i Rabi-Ribi, de lyckas dessutom väldigt väl med att göra det på ett charmigt och väl avvägt sätt. Titeln formligen osar av charm som bör tilltala både retro-sugna varelser likväl som hårdkokta bullet hell-rävar. Berättelsen är såklart rejält flamsig emellanåt men jag tycker att det spelar mindre roll; jag får slåss med min hammare, ducka för tusentals skott på skärmen och framför allt njuta av japanskt vanvett, levererat från Taiwan!