Recension: Puppet House [PS5]

Med tanke på hur händelserika arbetspass de flesta inom ”blåljus-yrken” brukar ha kan man föreställa sig att de drar sig till desto lugnare sysselsättningar under sin fritid. Polisen Rick i spelet Puppet House gör dock raka motsatsen och varvar yrket med att jaga spöken och onda andar runt om i USA.

När han hör talas om en bortgången buktalare vars övergivna hus verkar leva loppan packar han väskan, och snart befinner vi oss utanför byn Field Town. Där visar det sig att den avlidne inte bara har riggat sitt hus med fällor, utan också har lämnat en hämndlysten docka efter sig.

Puppet House öppnar upp bra, och så fort Rick sätter sin fot i det ökända huset fastnar jag för de visuella elementen spelet erbjuder. Det är ingen överdrivet stor eller intrikat designad byggnad, men kanske är det just alldagligheten som gör den både obehaglig och lätt att relatera till. Efter att ha låst upp en dörr på övervåningen står jag öga mot öga med en relativt stor buktalardocka som lite deprimerat stirrar på mig från en liten rullstol inne i rummet. Jag utforskar utrymmet, och när jag vänder mig om är den lilla gynnaren som bortsprungen, bokstavligen.

Från och med det ögonblicket ändras stämningen, och spelet blir något av en kombination av familjekomedin Ensam hemma och skräckisen Den onda dockan. Allt eftersom jag utforskar byggnaden och dess omgivning springer jag på den lilla träskapelsen och utsätts för allt grövre angrepp i samma veva. Personligen upplever jag det inte som särskilt läskigt, men visst är det lite spännande att se vad han kommer att få för sig härnäst. Snart utvecklas handlingen till något mer omfattande än bara ett hembesök, och mörkare teman infinner sig.

Trots att spelets miljöer och antagonist gör sitt bästa för att snärja mig så finns det en punkt som gör att spelet aldrig riktigt engagerar fullt ut. Det är nämligen så att spelets pussel och mysterier är på tok för lätta att lösa. Spelet är relativt linjärt i sitt upplägg vilket får som följd att många ledtrådar och lösningar uppenbarar sig redan innan jag ens har hittat pusslet. Likaså lyckas man inte riktigt få dem att kännas särskilt trovärdiga. Nog för att pussel i denna typ av spel vanligtvis är lite löjliga i sin natur, men lite högre ribba hade jag velat se.

Det faktum att saker och ting flyter på lite väl bra i Ricks favör går som en röd tråd igenom spelet, och när eftertexterna rullar har jag inte mötts av en enda game over-skärm. Vid ett antal tillfällen hamnar jag i situationer där jag behöver fly eller tajma ett antal knapptryck för att lyckas med en undanmanöver. Även dessa upplevs som lite för generösa vilket gör att den ondskefulla dockan upplevs allt mindre som ett hot och mer som ett klängigt barn vars uppmärksamhet snabbt vänds åt ett annat håll då jag lyckas mota bort den. Det är synd, för jag tycker verkligen att det finns en del skräckpotential hos den lilla trävarelsen.

Puppet House är ett helt okej spel, men det finns ett antal saker som behöver finslipning för att verkligen göra det till en skräckupplevelse att räkna med. Det glänser till med spännande miljöer och en visuellt lovande antagonist, men spelets linjära upplägg, korta längd och outnyttjade möjligheter sätter krokben för titeln innan det riktigt hinner ta sig. För en helkväll eller två i goda vänners lag funkar det som en småskojig upplevelse, men räkna inte med några mardrömmar efteråt.