Recension: Projection: First Light [PS4]

Om någon nämner skuggteater så tänker jag osökt på tjeckisk barnfilm som gick på TV i min barndom. Projection: First Light har anammat den konststilen och karaktärerna är skuggor av pappfigurer med styrpinnar och allt. Berättelsen är helt stum och får mig att tänka på ännu en konstform; pantomim.

Spelet är ett plattformspusselspel med en liten flicka i huvudrollen. Efter en rad dåliga beslut och olyckshändelser får hon utegångsförbud och förvisas till sitt rum. Där hittar hon dock en hemlig gång. Hon rymmer och efter att ha fångat en fjäril får hon en följeslagare i form av en ljuskälla. Berättelsen påminner en del om Till Vildingarnas Land av Maurice Sendak, men når aldrig den kvalitetsnivån.

För att navigera de ofta vertikala banorna har du ett enkelhopp och inget mer. Men ljuskällan som du kontrollerar med den högra analogspaken kan skapa skuggor vilka fungerar som plattformar och bubblor som du kan gå på. Till en början känns det spännande att skapa sluttande ramper eller koner för att ta sig vidare och svårigheten på pusslen är aldrig för tung.

Dock lurar lite problem i skuggorna. Ganska snart dyker det upp pussel som kräver att du flyttar ljuset med stor precision och det händer alldeles för ofta att jag trillar ned långa sträckor och måste börja om. Hade kontrollerna känts precisa och exakta så hade jag inte sagt något om det, men spelglädjen byts gång efter annan ut mot ren frustration. Det går så långt att jag sällan orkar spela mer än en eller ett par nivåer i stöten. Pusslen är oftast uppenbara, men det är genomförandet som blir både jobbigt och svårt.

Som om inte strulet med kontrollen vore nog, upprepas pusslen om och om igen. När jag såg ett långt, lodrätt schakt med ett rör vid sidan för att kunna skapa en skugga ville jag bara skrika för jag visste att jag någon gång skulle råka flytta ljuskällan från röret in i väggen och skuggan skulle försvinna och den namnlösa flickan ännu en gång skulle falla handlöst till botten igen. När den dominerande känslan i ett spel är ilska och frustration finns det fundamentala brister.

Den grafiska stilen både på skuggsilhuetterna och omgivningarna är otroligt vacker och stämningsfull, vilket gör mig ledsen att jag inte gillar spelet. Tyvärr lever inte heller ljud och musik upp till stämningen och efter ett tag stänger jag av musiken helt.

Skulle jag mot förmodan bli sugen på skuggteater så blir det ett besök i SVTs öppna arkiv och Beppes Godnattstund, för det blir inte mer Projection: First Light iallafall.