Recension: Project Zero: Mask of the Lunar Eclipse [PS4, PS5]

Kameran, ett föremål vars egenskaper ursprungligen var till för att bevara minnesvärda ögonblick har sedan länge blivit en nyckelkomponent i mången skräckfilm och spel. Syftet är ofta fortfarande att bevara minnesvärda ögonblick, men kanske inte på det sätt som huvudkaraktärerna tänker när de först plockar upp den. Istället tar den för det mesta rollen som portal in i den andliga världen, kanske i form av ett kommunikationsmedel för de döda, för att göra en chockerande upptäckt eller som en ledtråd i ett mysterium. I Project Zero: Mask of the Lunar Eclipse är kameran allt det och lite till, och med den i hand har jag utforskat en ruggig berättelse.

Project Zero, (eller Fatal Frame som det också är känt som i Nordamerika) är en spelserie med strax över 20 år på nacken, men trots att den ofta har jämförts med andra titlar inom survival horror-genren har den aldrig riktigt slagit igenom lika brett som exempelvis Resident Evil eller Silent Hill. Kanske är det därför som vi här i väst först nu får möjligheten att spela 2008 års släpp Project Zero: Mask of the Lunar Eclipse.

Handlingen kretsar i grunden kring en ö, dess historia och traditioner, men även kring tre olika karaktärer som av sammankopplade anledningar har tagit sig dit trots att den sedan länge övergetts. Två av dessa, Ruka och Misaki, spenderade en del av sin barndom där och utsattes för mystiska ritualer och experiment kopplade till öns traditioner. Efter att ha tagit sig därifrån är de nu tillbaka i vuxen ålder för att nysta i vad som hände. Kvinnornas plötsliga försvinnande väcker anhörigas intresse och snart är detektiven Choshiro på plats för att även han nysta i mysteriet.

De tre karaktärerna spelas separat och tilldelas olika scenarier under handlingens utveckling, alla med olika mål och uppgifter. Först ut är Ruka och jag lägger snabbt märke till att det finns en hel del att önska kring spelets kontroller. Att styra karaktärerna är nämligen långt ifrån en dans på rosor och jag har svårt att samsas med både styrspakar och kameravinklar till och från, något jag kommer att återkomma till senare. Det går inte att få full ordning på det, men när jag lyckas få någorlunda kontroll börjar jag utforska min omgivning.

Hela ön är som insvept i en abstrakt filt och det är svårt att skapa sig en uppfattning om vem som är var och när. Större delen av spelet utspelar sig i den medicinska klinik som är central för handlingen, och precis som i genresyskonet Resident Evils tidiga spel återanvänder man miljöer och får mig att besöka samma platser med flera olika karaktärer vid olika tillfällen. Här lyckas man dock inte riktigt få till samma finess i upplägget, vilket är synd. Nivådesignen är inte lika intrikat och objekt i omgivningen sticker inte ut på ett sånt sätt att man lägger dem på minnet för senare besök. Istället guidas man i stort av spöken och den karta man har i sin ägo. Ett annat problem på samma ämne är att man satsar för hårt på det abstrakta spöktemat och har strösslat ut föremål utan någon större eftertanke. Att leta igenom samma rum varje gång du besöker det i varje nytt kapitel blir lite tamt efter ett tag, något som blir mer påtagligt då du ibland behöver svepa över dem med din ficklampa för att få föremål att synas.

Ett av spelets stora dragplåster är att kunna använda karaktärernas kamera i sitt utforskande, men även i kampen mot ondsinta spöken. Det finns ett antal olika linser som går att uppgradera och dessa har olika effekt på de spöken som ger sig på en. Då och då dyker de upp, och med en funktion i kameran kan jag se ungefär var de kommer att attackera ifrån. Att ta upp kameran och knäppa av några bilder för att få spöket att försvinna låter häftigt på pappret, men är tyvärr inte så imponerande som det hade kunnat vara. Den bristfälliga kontrollen i kombination med att spökena kommer flygande genom väggar, golv och tak blir en dålig kombination, något som blir ännu mer frustrerande när karaktärernas förmåga att ”springa” snarare innebär att gå lite snabbare.

Project Zero: Mask of the Lunar Eclipse är ett spel med många brister som tyvärr gör det svårt att njuta fullt ut av. Stundvis frågar jag mig själv om det har att göra med dess ålder, men sen inser jag att många av bristerna inte hade varit acceptabla när spelet ursprungligen släpptes heller. Spelet har dock några inslag jag gillar, framförallt grundidén bakom kameran som multiverktyg. Att samla poäng genom att fotografera spöken och kunna se sammanställningar av de unika motståndarna i ett fotoalbum är häftigt. Likaså att kunna använda kameran för att filtrera fram ledtrådar och påverka sin omgivning. Om du är ett fan av serien kan spelet vara värt att testa, men annars bör du nog leta vidare.