Recension: Pro Evolution Soccer 2016 [PS4]

Under PlayStation 2-generationen var Pro Evolution Soccer de enda fotbollsspelen jag spelade. FIFA-spelen hade hamnat i en form av stiltje och det utnyttjade Konami till fullo, trots att de saknade licenserna för många av de riktiga spelar- och klubbnamnen.

Under förra konsolgenerationen tog dock EA Sports sig i kragen rejält när PES-spelen hade väldiga problem med prestanda efter generationsskiftet, något som ledde till att det blev ombytta roller i striden om bästa fotbollsspelet. Nu firar Konami fotbollsseriens 20-årsjubileum och försöker att återta tronen.

Efter bara några matcher känns spelet familjärt igen, trots att jag huvudsakligen har spelat FIFA-spelen de senaste åren. Pro Evolution Soccer kräver en annan precision och fingertoppskänsla, i synnerhet när det gäller passningar, och jag känner att bollen är mer av en fristående entitet istället för att vara klistrad vid spelaren. Medspelarna är mycket bra på visa med kroppsspråk vart de vill ha passningarna och när de påbörjar löpningar, vilket gör att det är lättare att spela mot en yta istället för en spelare efter lite övning.

Dags för Ronaldo att pricka in ännu ett frisparksmål.

Mina inpräntade taktiker från FIFA är dock något jag behöver kasta bort direkt. Jag är en utpräglad kantspringare som lever på mina inlägg och nickmål men i Pro Evolution Soccer är detta väldigt uddlöst, åtminstone för mig. Däremot har mina centrala löpningar varit väldigt produktiva, men det är mest tack vare de totalt hopplösa målvakterna. Ibland undrar jag om Konami har glömt att aktivera kollision på målvaktsmodellerna med tanke på hur enkelt det är att dundra in bollar, även från långt håll. Jag hoppades på att detta skulle ändras genom en höjning av svårighetsgrad, men det gjorde bara att jag själv släppte in fler mål och flera matcher hade slutresultat i stil med 4-4.

Presentationsmässigt är spelet en väldigt blandad upplevelse. Spelarmodeller och arenor ser tekniskt sett mycket vackra ut med tanke på att det använder sig av den kraftfulla Fox Engine som även Metal Gear Solid V: The Phantom Pain (9/10) använder. Problemet är att allting känns sterilt. Allt från rörelse på läktarna till kommentatorernas inlevelse saknar personlighet och livlighet, vilket är något som EA Sports-titlarna har blivit betydligt bättre på de senaste åren. Menyer är dessutom ibland onödigt invecklade och svårnavigerade vilket försvårar användande av mer avancerade funktioner.

När det gäller spellägen är det Master League som är den klarast lysande stjärnan för mig, och något som jag har lagt otaliga timmar på i de gamla PS2-spelen. I detta läge tar du över din favoritklubb, fast med påhittade dussinspelare, och din uppgift är att med små resurser se till att vinna titlar och köpa ihop ett bättre lag. Varje liten seger känns oerhört tillfredsställande – kampen att avancera i ligorna och i cupspel för att få ihop ekonomiska resurser som kan uppgradera laget är väldigt spännande.

– Nej tack, jag har redan ett gult kort.

Tråkigt nog saknar spelet fortfarande många av de licenser som krävs för att få använda alla klubblagsnamn, vilket jag förstår är en omfattande kostnad. Det inverkar dock negativt på den autentiska känslan i spelet och även om det i grund och botten handlar om själva spelkänslan är det något som stör mig. Spelet har dessutom ganska gamla laguppställningar, något som Konami har lovat att åtgärda med uppdateringar, men inte förrän i slutet av oktober.

Det finns mycket positivt att hämta från Pro Evolution Soccer 2016, men det tyngs ner av flertalet missar. Spelkänslan är överlag väldigt bra, men målvakternas bollskräck måste åtgärdas innan det kan börja kännas som ett riktigt fotbollsspel. Det är helt enkelt inte okej att se närmare tio mål per match. Konami har en bra grund att bygga på, och rent prestandamässigt rullar det bättre än vad FIFA-spelen brukar göra, men spelet behöver lite mer personlighet för att kunna återta tronen som bästa fotbollsspel.