Recension: Prince of Persia: The Lost Crown [PS5, PS4]

När jag spelade det ursprungliga Prince of Persia på min Atari ST i början av 1990-talet imponerades jag karaktärsanimationerna och den härligt utmanade bandesignen med fällor som väntade bakom varje hörn. Med Prince of Persia: The Lost Crown spolar vi fram över 30 år och har fått det första nya spelet i serien sedan 2010.

Här bjuds du ett sidscrollande metroidvania-spel med öppen bandesign, djävulska plattformsutmaningar och tuffa strider allt paketerat i en saga baserad på persisk mytologi.

Du axlar rollen som Sargon, en av de sju odödliga persiska hjältarna, och efter att ha avvärjt en invasion från främmande makt så kidnappas prinsen och du tvingas bege dig till det mystiska berget Qaf och ruinerna som finns där, men ganska snart inser du att tiden inte fungerar som vanligt där.

I grund och botten är Prince of Persia: The Lost Crown ett sidscrollande plattformsactionspel med fokus på utforskandet. Från början har du en grunduppsättning med attack med dina två svärd, hopp, parering och en praktisk glidande undanmanöver. Ganska snabbt utökas dina förmågor och som brukligt i genren får du hjälpmedel både för striderna och för att hitta nya vägar och för att kunna nå nya belöningar.

Jag har alltid haft en förkärlek till mytologier från olika kulturer och här finns en tydlig inspiration både från den persiska mytologin och arkitektur och design från det forna persiska riket. Jag är gift med en kvinna som ursprungligen kommer från Iran och vi har besökt fornlämningarna från den gamla huvudstaden Persepolis. För mig tillför det en extra dimension när jag känner igen mytologiska varelser som jag sett som statyer av i verkligheten och jag fylls av både värme och glädje. Ibland pausar jag och frågar min fru om någon figur och en boss som i spelet är en gigantisk orm med laserliknande attacker är i myten en eldsprutande drake, och även om det självklart finns kreativa friheter från utvecklarna så imponeras jag över detaljrikedomen och kärleken till inspirationskällan.

Även om det förekommer strider på majoriteten av banorna så vill jag ändå hävda att kärnan av spelet är ett plattformsspel. Det finns flera rejält utmanande segment där du är tvungen att med stor precision dubbelhoppa, vägghoppa och luftglida dig förbi dödliga fällor i långa segment innan du kan nudda mark och kunna fortsätta därifrån om du skulle komma åt en dödlig fälla. Här tycker jag att utvecklarna har visat prov på enorm fingertoppskänsla där jag utmanas rejält, men ändå aldrig känner mig uppgiven och frustrerad över designen. Jag tvingas träna om och om igen, men det finns alltid ett sätt och den euforiska känslan när jag klarar det överväger den tillfälliga irritationen jag känt över min oförmåga att trycka på knapparna i rätt ordning och i rätt tid.

Utforskningsdelen av spelet är även den central och redan från start märker jag att det finns vägval precis hela tiden och varje liten återvändsgränd bjuder på en skatt i form av ett föremål som ger kontext, valuta för att köpa uppgraderingar eller något annat föremål. Ganska tidigt hittar du också vägar som är låsta tills du fått rätt förmåga för att kunna komma vidare och beroende på dina inställningar så markeras detta på kartan eller så kan du i spelet ta en skärmdump och lägga in en egen markör på kartan.

Och på tal om inställningar så är de föredömligt finkorniga och du kan verkligen anpassa det efter din förmåga. Det går till exempel att skala fiendernas hälsa och skada, spelet erbjuder hjälp med tuffa plattformsutmaningar ifall du skulle köra fast och det finns hjälp för funktionsnedsatta.

Bossarna i spelet är utmanande och även om det mot många vanliga fiender fungerar att hamra på attackknappen så måste du tänka om på bossarna. De flesta har också spektakulära specialattacker som får mig att tänka på summon-sekvenser i Final Fantasy-spel.

När jag tänker igenom min spelupplevelse och ska sammanfatta den i en recension är det svårt att hitta dåliga saker som skulle kunna dra ner betyget. Visst, jag kan ta upp att bilduppdateringsfrekvensen dalar ibland under mellansekvenser och att spelet har hängt sig för mig vid ett par tillfällen men det är bagateller som sannolikt fixas i nästa patch. Grundloopen, presentationen och tempot i Prince of Persia: The Lost Crown är nästintill perfekt i min smak och jag har den där känslan att jag vill tillbaka och spela mer. Vi är inte ens en månad in på 2024, men jag vill hävda att jag redan har spelat ett av årets bästa spel.