Recension: Prey [PS4]

Prey är en spelserie som har en minst sagt märklig bakgrund. Originalspelet såg dagsljus 2006, men började redan 1995 haussas upp som framtidens förstapersonsskjutare, med flertalet intressanta tekniska lösningar och framsteg. En del av dem kunde faktiskt även återfinnas i slutprodukten, men tyvärr hade utvecklarna glömt bort att göra ett underhållande spel runt det hela.

Uppföljaren skrotades, trots en intressant visning på E3-mässan för några år sedan, och efter detta kändes det osannolikt att vi skulle få se fler försök. Bethesda gav dock Arkane Studios chansen att backa bandet och börja om från början, något som har visat sig vara en mycket god idé.

I denna stämningsfulla science fiction-berättelse tar du dig an rollen som Morgan Yu – en forskare som deltar i en del högteknologiska experiment. Det visar sig ganska snabbt att basen du befinner dig på inte riktigt är vad du har tänkt dig, och att du befinner dig mitt i en kamp mot en ondsint utomjordisk ras som heter Typhon.

Morgan verkar ha haft en roll i hela händelseförloppet, men har har stora minnesluckor, och du måste helt enkelt ta och utforska den livsfarliga rymdbasen för att luska ut vad som har skett. Längs vägen träffar du på diverse andra forskare och även artificiell intelligens, och det känns hela tiden svårt att lista ut vem som går att lita på. Just denna känsla är något som utvecklarna älskar att lägga extra vikt på.

Vi må vara under attack från utomjordingar, men det är viktigt att hålla koll på skallsamlingen.

De första fienderna du får bekanta dig med kallas för Mimics, vilket som namnet antyder innebär att de kan imitera föremål i spelvärlden. Detta gör att paranoian växer sig både stark och djup så fort du ska utforska ett nytt rum, för du vet verkligen inte om du kan lita på att det du ser är verkligt. Lägg därtill att basen du utforskar är ganska övergiven och bitvis illa tilltygad, och därför kan du inte veta att just den där stolen som står snett faktiskt är en Mimic. Det kan lika gärna vara kaffekoppen som står prydligt på skrivbordet intill.

Denna otroligt täta stämning är spelets absolut starkaste kort, och utvecklarna går hela tiden en fin balansgång för att inte överanvända sina skrämseltaktiker. Utforskning, pussel och actionsekvenser blandas friskt för att varje skrymsle och vrå ska kännas fräsch, och med tanke på hur många gömda områden som finns att finkamma, är detta smått imponerande.

Om du är en veteran från BioShock- eller System Shock-spelen kommer många av spelelementen kännas bekanta, då Arkane Studios inte direkt sticker under stol med sina inspirationskällor. Under spelets gång finner du modiferingar som kan förbättra dina förmågor och din hälsa, men snart kommer du även att implantera många av utomjordingarnas färdigheter också. Sedan jag såg spelet första gången har jag sett fram emot att få spela som en kaffekopp, och nu är drömmen uppfylld.

En Mimic är en mardröm. En grupp Mimics är slutet på din nattsömn.

Tro dock inte att det bara finns fördelar med att adoptera Typhon-förmågorna, för det är långt ifrån riskfritt. Om du överstiger en viss mängd kommer till exempel försvarssystemen på basen inte längre känna igen dig som människa, och börjar helt enkelt öppna eld mot dig. Det skapar många svåra beslut, då det finns väldigt användbara saker att välja mellan i Typhon-utbudet, och det skapar en intressant dynamik.

Allt är dock inte problemfritt i detta spännande verk, och tyvärr är striderna emellanåt lite av ett ankare. Vissa fiender är väldigt snabba och rörliga, och det känns inte riktigt som att spelet är skapat för hastiga rörelser ibland. Det kan ibland vara förbannat svårt att träffa en mimic, och med tanke på hur mycket skada dessa små fiender trots allt kan åsamka kan det flera gånger kräva att du laddar en äldre sparfil.

Laddningstiderna mellan områdena är också i längsta laget emellanåt, och det förtar lite av stämningen från den stora sammanhängande rymdbasen. Detta tillsammans med att du ofta behöver röra dig fram och tillbaka mellan områden för att klara vissa uppdrag skapar lite väl många dödperioder.

I slutänden är det dock en otroligt polerad produkt som överstiger alla förväntningar jag hade på spelet. Det är intressant, spännande och oförutsägbart, och soundtracket är dessutom exceptionellt. Det ser ut som att Prey till slut kan etablera sig som en riktig spelserie efter många om och men.