Recension: Poncho [PS4]

”Din poncho är det enda som är speciellt med dig.” häver en av de många robotarna som befolkar den här världen ur sig till den lille kubformade äventyraren i titelrollen. Men stämmer då denna metainsprängda självinsikt att gimmicken ifråga är det enda som sticker ut här? Verket är enligt utvecklarna inspirerat av Megadrive-spel, och när det gäller retro är det kanske inte nyskapande som är det mest efterlängtade ändå.

Spåren går att se från alla möjliga håll, men om vi börjar med det grafiska tycker jag vad än utvecklarna säger att det snarare är från Super Nintendo som de kraftigaste avtrycken har gjorts. De pastelligare färgerna och överanvändningen av den typiska specialeffekten pixeluppskalning för att göra spelen häftigare, till priset av att det istället blir lite väl blockigt. Men om nu det är den främsta inspirationen får det betraktas som lyckat och charmigt mysigt rakt igenom. Musiken är inte sämre, och här är det lättare att se jämförelsen med Megadrivens lite distinktare och mer melodiska snitt.

Ett retrospel ska gärna också ha en handling som kan avhandlas med några textrutor och ett par stillbilder. Den lille retroroboten vaknar upp efter en mycket lång period i strömsparläge för att finna att den mänskliga civilisationen sedan länge försvunnen. Kvar är bara en massa andra hushållsmaskiner utan mål, mening eller direktiv och Poncho ger sig av för att söka svaret på vad som hände.

”Inget. Det är inte ponchon som definierar vem jag är, det är vad jag gör i ponchon!”

Ponchos kontrollschema känns hämtadt från SNES snarare än Megadrive. Axelknapparna används för att hoppa i djupled mellan de flertal parallaxplan som bland annat använd för att skapa enklare pussel. Det är i detta djuphoppande den mesta, eller enda utmaningen ligger och när det tillkommer rörliga plattformar i osynk är det nog närmast självförklarande att det kommer orsaka en del tandgnissel.

En sak som gör detta ytterligare lite värre helt i onödan är att det för genren högst lämpliga styrkorset av obegripliga orsaker inte används, utan det är den analoga styrspaken som gäller. För retrokänsla i 16-bitar känns det nästan som ett totalhaveri på egen hand, och en patch vore verkligen på sin plats här.

Detsamma gäller en del småbuggar i spelet. Jag råkade på den första redan inom ett par minuter då jag försökte springa tillbaka till spelets första skärm som då var svart och tvingade mig till en omstart av spelet. Några gånger har även dödsloopar visat sig tack vare den raska omstarten vid fall och och det är ganska tveksamt om det skulle stämplats med ”Seal of Quality” från vare sig SEGA eller Nintendo på den gamla goda tiden. Problemen avlöstes dock med hjälp av en omstart eller ett återvändande till startskärmen.

”Nej, du är en morot. Men morötter kan också vara gjorda av metall.” Försöker använda paradoxtricket.

De designmässiga problemen är dock värre. Banorna är uppdelade i små, förvirrande partier med ganska sega laddningsskärmar däremellan och gör det redan smådryga återbesökandet för att leta prylar till en bitvis frustrerande upplevelse. Till sist bidrog den till att jag gav upp försöken att hitta de sista och tydligen extra välgömda robotarna på ett par banor.

Jag vacklar lite när det gäller vad jag ska tycka om spelet. Visserligen gör det så mycket rätt med sin trevliga och distinkta retrodesign, en inte jätteoriginell men väl utbroderad historia och intressant spelmekanik. Tyvärr sänks nöjet av mindre, men högst irriterande och onödiga tekniska problem eller designval som lägger krokben på upptäckarlusten för den med bristande tålamod. Jag låter Poncho ta siesta i väntan på att spelet blir klart. För om precis alla brister och lite till fixas skulle det nästan kunna vända betyget upp och ner.