Recension: Poison Control [PS4]

I försöken till hybrid-spel i form av att blanda JRPG och action-skjutare, kan jag med enkelhet räkna upp de titlar som jag tycker har lyckats med konceptet. Det utsökta Freedom Wars (8/10) bevisar att det minsann går att genomföra, till och med på PlayStation Vita. Det blir dock svårare att rada upp de, som enligt mig, har misslyckats, men Neptunia Virtual Stars (4/10) är ett av lågvattenmärkena.

Jag var därför relativt skeptisk till Nippon Ichis senaste försök till att lyckas i genren, men det var något i spel-trailern till Poison Control som lockade mig ändå. Och jag är väldigt glad att jag tog chansen.

Min karaktär har trillat ned i ett udda helvete och det första han möts av är en figur vid namnet Poisonette som välkomnar honom genom att driva sitt vapen genom hans hjärta. Av någon anledning dör vår hjälte inte, utan vaknar till liv med ett vapen istället för sin högra arm, och med ett påtvingat själsligt band till Poisonette. Det är uppenbarligen dags att rensa detta helvete från dess demoner tillsammans.

Själva berättelsen doftar Persona-inspiration enligt mig, och i varje nivå av helvetet finns det en förtappad själ, en så kallad Belle, som måste befrias från sina synder och skulder. Det kan handla om allt från en hemsk gärning som de har utfört till att de har haft fel inställning till livet. De japanska värderingarna genomsyrar mycket av själarnas beteende och de straff som de får genomlida för att ha gjort fel i det mänskliga livet.

För varje förbannad själ som jag frigör får jag möjlighet att använda dem i min arsenal av vapen, alternativt en ny förmåga eller färdighet. De olika vapentyper jag har att välja på varierar mellan hög eldhastighet, bred spridning på skotten till möjligheten att skjuta iväg enskilda missiler eller granater som gör förödande skada. Genom att uppgradera min karaktär, kan jag låsa upp möjligheten att bestycka den med fler vapentyper som jag kan alternera mellan.

Helvetets nivåer har, förutom fiender, även mängder av pölar med gift. Fienderna förgör jag såklart med mina olika vapen men giftpölarna kan endast rensas av Poisonette. Genom att trycka på L1-knappen, ser jag till att min mänskliga kropp rasar ihop och att min giftiga vän förkroppsligas. Hon kan springa mycket fortare och dessutom ta bort giftet genom att springa runt det. Borttagna giftiga områden belönar oss med antingen pengar, hälsa eller nya vapen och av någon underlig anledning, finner jag det otroligt tillfredställande att städa upp på banorna.

Detta unika och dynamiska spelsätt, som jag nästan skulle vilja likna vid ett slags action-pussel, är det som får mig att fullkomligen stormtrivas i helvetets alla nivåer. Mot slutet av spelet kastas det mängder av fiendetyper mot mig på samma gång, vilket gör att jag hela tiden behöver växla mellan de mest effektiva vapen jag har, och anpassa mig efter situationen. Samtidigt använder jag Poisonettes hastighet för att undfly pressade situationer, cirkla runt fiender och utdela massiv skada samtidigt som jag lyckas frambringa påfyllning av hälsa.

När efter några timmars spelande har lärt mig rytmen och finslipat det högoktaniga strategiska tänkandet, känns Poison Control som en komplex dans till ett varierande musikstycke. Som väntat, är det dessutom en ren fröjd att nöta nivåer för att skrapa ihop pengar till nästa uppgradering, eller ett specialvapen.

Om du, liksom jag, nästan tappat tron på blandningen mellan JRPG och tredjepersonsskjutare samtidigt som du vill att kombinationen ska fungera i ett spel. Då kan jag berätta att du inte behöver leta längre. Här finns frälsningen!