Recension: Pneuma: Breath of Life [PS4]

Det är svårt att idag skapa ett pusselspel i förstapersonsperspektiv utan att automatiskt jämföras med Portal-spelen, vilket är en otacksam uppgift för alla som tar sig an utmaningen. Valve har lagt ribban för denna typ av spel otroligt högt, och därför behöver utvecklare hitta på något extraordinärt för att kunna hävda sig.

I Pneuma: Breath of Life startar spelet som en slags skapelseberättelse där huvudkaraktären har en intern monolog om vad som sker. Det börjar med detaljlösa, nästan tomma rum som sedan fylls på med mer dekoration ju längre berättelsen framskrider. Protagonisten drar snabbt slutsatsen att han är gud och att denna värld som utvecklas runt omkring honom är hans egen.

Många av spelets pussel fokuserar på ett tema av observation istället för direkt ingripande. Berättelsen genomsyras hela tiden av gudens filosofiska tankar vilka han yttrar när du löser dem. Utspritt i världen finns ett gäng ögon som beroende på pusslets upplägg hjälper dig öppna dörrar eller aktivera föremål. Detta kan vara genom att du håller ögat i ditt synfält medan du styr huvudkaraktären åt ett specifikt håll, eller tvärt om att du ska försöka navigera ett rum utan att få syn på dem. Givetvis blir interaktionen lite mer komplex än så ju längre du kommer, men i grund och botten är det ett intressant sätt att lägga upp problemlösningen på.

Även om jag gillar skapelsetemat och hur berättandet är upplagt är jag lite kluven när det kommer till röstskådespelaren. Det känns ibland som att han är osäker på om monologerna ska levereras humoristiskt eller med en allvarlig ton, och detta påverkar stämningen i spelet. Emellanåt förväntar jag mig en viss poäng till upplägget men får en annan och det blir lite förvirrande när spelet blandar och ger. Jag vill dock poängtera att det faktiskt finns en överraskande trevlig slutknorr på själva berättelsen trots den identitetskris som spelet har i övrigt.

En av de stora behållningarna i spelet är miljödesignen som emellanåt är väldigt vacker trots den avsiktliga steriliteten. I början handlar det mest om detaljerade inomhusmiljöer, men efter ett tag skymtas även en del naturområden. Dessa områden innehåller en färggrannhet som är en trevlig kontrast jämfört med många av dagens större spel vilka lever på specifika begränsade färgpaletter.

Pneuma: Breath of Life är en relativt kort upplevelse som kan avklaras på ett par timmar om du är van vid pusselspel eller om du snappar upp konceptet i spelet snabbt. Själva upplevelsen är dock intressant hela tiden, och ett flertal av pusslen är påhittiga och tillfredsställande att lösa. Det uppnår inte riktigt samma nivå av ”wow, vad smart jag är!”-känsla som till exempel Portal-spelen gör, men som jag nämnde tidigare är det en ribba som är väldigt högt lagd. Detta är definitivt något du bör kika närmare på om du är sugen på något klurigt i sommar.