Recension: PlayStation Classic

PlayStation blev den första konsolen jag köpte för egna pengar och den kommer alltid att ha en speciell plats i mitt gamer-hjärta. Därför var jag extra förväntansfull när Sony utannonserade en minikonsol med klassiker till PlayStation. På förhand spekulerades det vitt och brett om vilka spel som skulle komma med, och även om några riktiga klassiker är med, saknar jag många av mina favoriter.

När jag kopplar in enheten i min TV använder jag TV:ns USB-port för ström och minikonsolen vägrar starta. Jag börjar direkt tänka att jag har fått ett trasigt exemplar och tar fram manualen. Det visar sig att den spänning och ström jag får från TV:n inte räcker, utan jag måste ha en omvandlare från eluttag till USB som man får med mobiltelefonladdare. Jag förstår att det handlar om besparingar och logistik med olika regioners elstandarder, men tycker ändå att de hade kunnat lägga med en adapter.

Den ikoniska ikonen med Cloud och hans Bustersvärd pryder menyn.

När jag väl får igång konsolen, möts jag av en trevlig meny där de 20 spelen sitter i en cirkel. Det är både intuitivt och enkelt att navigera mellan spel, manualer och att hantera sparfiler på virtuella minneskort. Trycker jag på konsolens resetknapp sparas det exakta tillståndet i spelet och jag kan fortsätta från exakt den punkten nästa gång jag vill spela mer. En mycket trevlig och användbar funktion.

Handkontrollerna är i originalutförande helt utan analogstickor och vibration, även om den första DualShock-kontrollern kom redan 1997, tre år in i den 12 år långa tillgängligheten av PlayStation i butikerna. I pusselspelen och rollspelen fungerar styrkorset bra, medan de tredimensionella actionspelen känns extra gamla utan analog styrning.

När det gäller spelen så har nog mina känslor trumfat förnuftet eftersom jag inte alls minns dem så här bedrövliga. Lite ironiskt så är det de tvådimensionella spelen som håller bäst och de helt tredimensionella gör sig oerhört dåliga på en modern TV. Pusselspelen Mr Driller och Super Puzzle Fighter II Turbo håller måttet och är båda riktigt trevliga samt lockar mig tillbaka att spela flera sessioner. Rollspelen Final Fantasy VII och Wild Arms håller måttet rent spelmekaniskt och musikmässigt, men grafiken har verkligen inte åldrats med värdighet. Ett stort pluspoäng ger jag dock till designvalet där Open-knappen på konsolen används vid byte av virtuell skiva i spelen som ursprungligen släpptes på flera skivor.

Den ser ut som en vanlig PlayStation, men ryms i en hand.

Allra sämst fungerar skjutarspelen Syphon Filter och Tom Clancey’s Rainbow Six. Jag hade glömt bort vilket enormt steg det var från den gamla skolans spel till två analoga spakar där du siktar med den ena och rör dig med den andra. Jag blir inte långvarig i de spelen och känner inget sug att återvända till dem heller.

När det gäller spelvalen så känns det som om några spel är med bara för att det finns moderna uppföljare som blivit succéer. Jag har redan nämnt Final Fantasy VII och spel som Resident Evil och Metal Gear Solid är självklara val, men några av klassikerna har fått ansiktslyftningar och fick inte vara med. Jag tänker på spel som Crash Bandicoot, Spyro the Dragon och WipeOut som absolut måste klassas som PlayStation-klassiker. Hade jag fått handplocka några spel hade Final Fantasy Tactics, Xenogears och Castlevania: Symphony of the Night också fått vara med.

Efter att ha testat alla spelen blir jag sittande med en besviken känsla och en bitter eftersmak. Jag har svårt att bestämma mig om jag själv förändrats så mycket och därför tänker mycket på yta och användarvänlighet, eller om det är spelen som har åldrats oväntat dåligt. Det här är iallafall inte alls vad jag hade tänkt mig, och om jag jämför med andra tillverkares retrokonsoler, kan jag bara konstatera att de tredimensionella spelen inte alls håller måttet på samma sätt som de charmiga tvådimensionella pixelspelen gör. Hade det funnits möjlighet att köpa till spel så hade mobiliteten och enkelheten att spela var som helst där det finns en HDMI-skärm varit en framgångsfaktor, men som PlayStation Classic ser ut nu, räcker det inte ända fram.