Recension: PlayStation 4

Det är fantastiskt fascinerande att se alla olika faser som Sony har gått igenom. Först ut var man uppstickarna som skulle slåss mot giganterna Nintendo och SEGA, sedan kom de med lite attityd och lyckades faktiskt att vinna i sitt andra försök. Arrogansen var hård och tydlig den tredje gången, vilket resulterade i en sistaplats bland de stora konkurrenterna. Nu är de tillbaka igen med samma attityd som präglade den andra generationen och efter att ha fått leka med PlayStation 4 under två veckor inser jag att det här mycket möjligt kan vara den bästa under den nya fasen.

Ja, jag är fullt medveten om att jag är på en PlayStation-blogg och skriver lovord i inledningen – den uppenbara problematiken finns i bakhuvudet. Det finns saker jag inte gillar, som jag ska ta upp längre ner, men överlag hittar jag inte mycket att gnälla på.

När jag öppnar paketet följer det med, utöver det vanliga, en HDMI-kabel version 1.4a, ett headset som påminner om den låga kvaliteten på det som följer med till en iPhone, och slutligen en laddningskabel. Den sistnämnda är av variant micro-USB typ b, med andra ord inte kompatibel med mini-USB som var standarden under PlayStation 3-tiden. Tack och lov är detta inte någon unik standard, utan det som oftast används för i princip alla moderna mobiltelefoner (iPhone undantaget).

Som de flesta vet är maskinen också betydligt mindre än vad den första varianten i förra generationen är, och om jag ska jämföra den med något är den i diameter ganska snarlika den första slimmade varianten av PS3:an. Precis som i tidigare maskiner slipper vi också den där tegelstenen till strömadapter, för den är nämligen inbyggd. Det är dessutom ännu enklare att byta hårddisk (en guide kommer mycket snart) eftersom jag bara behöver ta av den glansiga delen av topphöljet. Sedan räcker det med endast en skruvmejsel av den mindre varianten. Kom dock ihåg att du i så fall måste ha ett USB-minne eftersom mjukvaran måste installeras om vid byte.

Och det där bytet kommer att behövas, tro mig! 500 GB låter som om att det är väldigt mycket, men numera måste du installera samtliga spel till fullo eftersom den optiska läsaren inte hänger med nu när majoriteten av spel är ganska stora. Som exempel tar Battlefield 4 hela 38 GB i utrymme.

Om du hade tänkt vara aktiv i ett flertal olika spel samtidigt är det nästan ett måste att byta hårddisk. Eller, det är ett måste. I dagsläget använder de 13 spel jag har installerat 157 GB av hårddiskutrymmet och då är det flera som också är mindre digitala titlar som bara snor åt sig några GB.

Menyerna har uppdaterats rejält. Numera är det två stycken rader som jag snabbt kan bläddra förbi. En för spel och applikationer, den andra för sekundära saker såsom PSN-butiken, inställningar och trophies. Speldelen framstår som praktisk i början av användandet, men två veckor in blir det alldeles för grötigt. Applikationerna sorteras in i olika grupper, men samtliga spel får sin egen lilla ruta i raden. Jag vet inte var gränsen går, men det irriterar mig oerhört att jag inte kan skapa egna grupper och sedan kategorisera spelen på samma sätt som med min PS3:a. Det blir att hålla tummarna och och hoppas på att detta införs vid en senare mjukvaruuppdatering.

Det som imponerar mig mest är utan tvekan handkontrollen. Under förra generationen var det svårt att försvara både originalkontrollen och DualShock 3. Formen var allt annat än ergonomisk och trigger-knapparna var så opraktiska att flera släppte tillbehör och även helt nya handkontroller som justerade till just det sistnämnda. Den generationen vann Xbox 360 på knockout efter tre sekunder. Den här gången är det betydligt jämnare.

Precis all gammal teknik har förbättrats rejält. Numera har den rätt tyngd och grepp, något som gör att jag inte lär behöva köpa tredjepartskontroller för dessa punkter. Sedan tillkommer det också nya funktioner och där det är lite spridda skurar.

Trevligast är den lilla högtalaren som med rätt tänk kan förhöja din spelupplevelse på samma sätt som den gör till Wii och Wii U. Resogun använder den till exempel som utannonserare för fraser som ”mission starts”, ”phase ends” och ”armageddon”.

Den tryckkänsliga pekplattan fungerar också mycket bra, trots att det bara skriker gimmick över den. Däremot tar den så pass stor plats att options- och share-knapparna sitter för nära pekplattan. Det är inte bara en gång som jag har tryckt fel under stridens hetta, och när man är så pass korkad som DICE och lägger Battlelog på pekplattan samtidigt som statistiken är på options kommer det att resultera i ett gäng stupfall eftersom jag måste vänta några sekunder innan jag kan trycka bort Battlelog.

Sedan kommer vi till den största irritationen för PlayStation 4 – ljuset på framsidan av handkontrollen. Dess funktion ska tydligen vara för den rörelsekänsliga delen, men fungerar även som något spelmekaniskt eftersom den kan byta färg. När du spelar Killzone: Shadow Fall blir det till exempel röd färg ifall din hälsa är låg. Att du tydligt kan se det inne i själva spelet verkar alltså inte vara tillräckligt.

Ifall du sitter i ett välupplyst rum kommer det inte att störa något nämnvärt, såvida du använder en TV, men när det är riktigt mörkt reflekteras färgen på TV-apparaten. Detsamma gäller även för projektordukar, fast då hela tiden oavsett vad rummets ljusstyrka är. Detta hade varit förlåtligt om jag i inställningar kunde minska ljusstyrkan, men i dagsläget går inte detta. Förhoppningsvis blir jag van, men som det är nu föredrar jag att rikta handkontrollen mot något annat håll för att just slippa detta.

Men nu vill jag återgå till det positiva.

Share-knappen kommer att bli en mycket stor hit i vårt IT-sociala land. Med den kan du ladda upp både videor och skärmbilder av ditt spelande utan att du behöver någon extra hårdvara. Per automatik sparas det 15 minuter av ditt spelande och du kan när som helst ta en skärmbild genom att hålla in knappen någon sekund. Tyvärr finns det lite begränsningar i videodelen, då du endast kan ladda upp det till Facebook. Twitter fungerar enbart för skärmbilder medan YouTube inte finns med över huvud taget. Däremot kan du koppla ditt Twitch- eller Ustream-konto för att strömma dina videor.

Själva redigeringsverktygen är ganska så basala – jag kan välja mellan att klippa i diverse intervaller (som minst en sekund, som mest tio sekunder) och lägga till rubriker och textinlägg. Det finns med andra ord utrymme för applikationer som kan sköta den biten mycket proffsigare.

För att återgå till strömmarna, så blir det svårt att sätta tummen på dess kvalitet. Som alltid blir det hög belastning vid lansering och vissa strömmar kan då ha en väldigt låg bildkvalitet. Ibland blir det så pass komprimerat att jag knappt kan urskilja vad det är för spel. Å andra sidan ser det ganska bra ut när det bara är jag och tio andra som tittar på någon som spelar.

Mer bekvämlighet återfinns i applikationen PlayStation, som i dagsläget går att hämta ner till iOS (endast iPhone-versionen) och Android. Det blir numera min plats när jag ska skicka meddelanden istället för att använda handkontrollen. Jag kan också använda den som en ”andra skärm” för de spel som har den funktionen. Givetvis kan du också använda din Vita på samma sätt, även om skärmen blir betydligt mindre i jämförelse med surfplattor.

Överlag är jag väldigt nöjd med min PlayStation 4-maskin. De positiva intrycken väger betydligt tyngre än de saker som jag gnäller om, och nu när de nya funktionerna har fått ”inspirationer” från andra plattformar känns det här lite som en ”best of”-samling. Massvis med godbitar är sammansvetsade till en enda maskin som har sitt stora fokus på det allra viktigaste – spelandet.

Har du några frågor om maskinen? Ställ dem nedan, så kan jag besvara allt eftersom! Jag har medvetet inte tagit upp om vare sig remote play, kameran eller detaljerat om hårddiskbytet, då dessa ska få egna texter inom kort.