Recension: Plants vs. Zombies: Garden Warfare 2 [PS4]

Om någon skulle frågat mig för två, tre år sedan hur jag trivs med att spela onlineskjutare, hade jag nog bara skrattat och börjat prata om japanska rollspel istället. Tack vare Electronic Arts present till alla spelare på PlayStation-plattformens födelsedag, kunde jag dock ladda ned och så småningom njuta av Plants vs. Zombies: Garden Warfare (7/10) alldeles gratis. Något som jag inte ångrar idag.

Efter åtskilliga timmars spelande på internet och tillsammans med min son, såg jag faktiskt fram emot uppföljaren, speciellt efter att ha testat betaversionen. Nu har jag äntligen spelat igenom de flesta av spelets lägen och det är dags att avslöja om det är bättre än sin föregångare.

I början av spelet introduceras jag snabbt till de olika lagen och deras respektive baser, och detta sker genom ett kortvarigt narrativ som är ganska underhållande. Efter introduktionen får jag möjlighet att importera sådant som jag tjänat ihop i det föregående spelet men det finns något annat som lockar mig; andra saker än uppgraderingar och kostymer.

Plants vs. Zombies: Garden Warfare 2 bjuder nämligen på sex nya karaktärer; tre för varje sida och faktum är att jag stormtrivs omedelbart med de nya klasserna. Zombierna har fått tillökning av den söta lilla impen som kan utdela massiv skada, Captain Deadbeard och Super Brains; superhjälte-zombien som föredrar att dra upp växterna med händerna.

Plantorna har fått tillskott av Rose, en magisk planta med målsökande skott, citronen som agerar tank och Kernel Corn, vars dubbelpipiga majsskjutare endast överträffas av hans exploderande majskolvar. Oavsett vilken sida jag väljer, trivs jag väldigt bra med att lära känna de nya soldaterna i den eviga striden om överlägsenhet.

Imp i en Z-mech mot en pansarklädd citron; vem vinner?

Även om del två i serien fortfarande uteslutande handlar om strider som utkämpas över internet, introduceras även ett enspelarläge som visserligen är kort, men underhållande. Här gäller det att utföra vissa uppdrag och dessa kan göras tillsammans med datorkontrollerade medhjälpare. Det här läget är bra för att lära känna de olika klasserna och få ett ganska bra grepp om spelmekaniken.

Allt som jag har användning för i spelet kostar pengar, och pengarna tjänas genom att klara uppdrag, spela online-matcher eller i Backyard Battleground; överlevnadsläget där det gäller att skydda ett område från anstormande vågor av fiender. Valutan kan jag använda för att köpa samlarkort, vilka levereras i slutna förpackningar – jag vet aldrig vad jag får innan jag köpt något.

Har jag tur får jag något jag behöver; till exempel eldunderstöd som jag planterar på strategiska positioner i striderna, eller en uppgradering till någon av mina karaktärer. Det går även att införskaffa specialkort för en hög summa pengar, ofta är det värt kostnaden då de har en stor chans att innehålla delar till en ny karaktär, eller en komplett, sällsynt krigare.

När det kommer till onlineläget är det rent magiskt när det fungerar väl, men samtidigt fullständigt tragiskt när den bakomliggande infrastrukturen misslyckas helt att para ihop mig med likställda spelare. Det finns inte mycket rättvisa på spelplanen när jag paras ihop med motståndare som har mångdubbelt högre rang än mig, vilket är den stora nackdelen med spelet. Inte nog med att de jag möter förmodligen har spelat mycket mer än jag, deras karaktärer är dessutom löjligt kraftfulla jämfört med mina lågnivåsoldater.

Arrrrrr! Försvara gravstenen, mina datorstyrda minioner!

Jag känner snart igen mig från övriga erfarenheter när det kommer till onlineskjutare. Under vissa matcher får jag nöja mig med trettiosekundersstrider innan jag dör och under andra dominerar mitt lag totalt – allt handlar om vilka medspelare jag har, inte om min egna prestation.

På det stora hela är dock Plants vs. Zombies: Graden Warfare 2 större och bättre än sin föregångare. Det har fått ett väl genomtänkt tillskott av nyheter både när det gäller spellägen och karaktärer men det har även sina brister. Förutom den trasiga algoritmen som parar ihop mig med för duktiga spelare tycker jag även att det fanatiska fokuset på valutan i spelet tar upp alldeles för mycket tid. Om jag vill uppgradera mina karaktärer krävs det stora summor av pengar, vilket tvingar mig ut i onlinestriderna om och om igen.

PopCap Games levererar återigen en hårdkokt onlineskjutare som på skärmen lånar ett färggrannt och barnsligt yttre från pekplattornas värld. Livslängden på spelet förlängs enkelt tack vare de roliga spellägena som går att spela utan att möta spelare från internet, men också tack vare den konstanta viljan att tjäna lite mer och uppgradera lite till.