Recension: Planet of the Eyes [PS4]

Att helt ensam krascha sin rymdfarkost på en främmande planet är absolut ingen höjdare, men det är precis vad min lilla robothjälte råkar ut för när Planet of the Eyes tar sin början. Droidens enda val är att forcera sig fram i den outforskade platsen för att hitta ett sätt att ta sig där ifrån.

I detta sidoscrollande äventyr stöter den bedårande roboten på olika hinder och faror längs vägen. När jag har tagit mig förbi ett problem dröjer det inte länge förrän ett nytt uppenbarar sig; jag måste vara både snabbtänkt och försiktig samtidigt för att förhindra klantighet och dödsfall.

Den rena, färggranna grafiken är förtjusande och kulörerna smälter fint i både förgrund och bakgrund. Trots omgivningens enkla design känns planeten levande med en fascinerande ljussättning och levande fauna i form av darrålar, stirrande jätteögon och håriga jättespindlar med aptit för vandrande plåtburkar. Musiken upplever jag däremot som rejält enerverande och eftersom möjligheten att sänka volymen saknas, väljer jag att stänga av oväsendet istället under genomspelningen.

Jag tror du vet vad som ska hända ett par sekunder efteråt.

Bandesignens upplägg påminner en del om både LIMBO och Unravel (7/10), särskilt i problemlösandet men också i den klumpiga kontrollen. Robotens tyngd gör honom släpig och jag har svårt att hoppa. Protagonistens långsamma reaktionsförmåga gör att han får besök av liemannen ett flertal gånger, speciellt i segmenten med fallande klippor.

Utmaningarna är kluriga men ändå inte så svåra att de drar ned tempot. Dock krävde några av pusslen mot slutet av spelet en hel del nya försök innan jag till slut kunde ta mig vidare. Efter ett par speltimmar är jag klar och känner att jag skulle uppskattat en lite högre svårighetsgrad och kanske några timmar till i världen.

Den låga svårighetsgraden tillsammans med möjligheten att kunna starta om innan varje hinder gör att spelet är lätt att rekommendera även för spelare utan erfarenhet av speltitlar i denna genre. Jag kan även gå tillbaka till ett tidigare avklarat område om jag vill spela om en rolig bana igen, eller om jag är ute efter en särskild trofé.

Hitta Nemo har aldrig varit så här läskigt.

Jag hittar ljudband utspridda över hela planeten där robotens skapare berättar saker likt i en dagbok, men dessa kassetter bidrar inte speciellt mycket eftersom de inte bidrager till själva äventyret. Cococucumbers skapelse visar definitivt på potential men efter min snabba genomspelning, saknar jag tyvärr motivation till att återvända till ögonens planet igen.

Planet of the Eyes är en lättare, osockrad tolkning av LIMBO, där en robot vars huvud påminner om en polaroidkamera spelar huvudrollen. Det är en utmärkt introduktion till blandningen mellan plattformsspel och problemlösning, en introduktion som sträcker sig till ett par timmars underhållning.