Recension: PHOGS! [PS4]

”Siamesiska tvillingar” är ett begrepp som har hängt med i folkmun sedan de två sammanvuxna tvillingarna Chang och Eng Bunker från Siam (nutida Thailand) turnerade med cirkusar i 1800-talets USA. Inom populärkulturen händer det då och då att fenomenet dyker upp, framförallt i form av sketcher där det skojas om potentiella situationer som kan uppstå när två personer sitter ihop. Vi har till exempel Matt Damon och Greg Kinnear som sitter ihop i filmen Fäst vid dig, den trehövdade trillingriddaren i Monty Python and the Holy Grail eller kanske katten och hunden i den gamla tecknade serien CatDog.

I Phogs! är det lustigt nog två hundliknande varelser som sitter ihop, men i motsats till ovan nämnda exempel presenteras de här som en drömlik varelse som faller sig naturlig i världarna där spelet utspelar sig. Att de presenteras på det här viset istället för det lite trångsynta och uttjatade sättet känns fräscht, och jag blir nyfiken på hur spelet är upplagt.

Phogs! gör sig bäst när det spelas med en vän, eftersom man då styr varelsen tillsammans och hjälps åt för att lösa diverse pussel och hinderbanor som dyker upp på varje nivå. Det går självklart att spela ensam, men det blir inte riktigt samma upplevelse som när du tillsammans med en kamrat behöver samarbeta och kommunicera.

Varelsen, som jag förmodar är två phogs, är utformad som två hundhuvuden som är sammanväxta i en lång ormliknande kropp. Varje ände kan skälla, bita och grimasera, varav det sistnämnda är för att förmedla budskap till sin kamrat. Den långa och lealösa kroppen går dessutom att förlänga tills den blir flera gånger längre, vilket hjälper mig och min medspelare att slingra oss igenom olika situationer.

Under vår framfart i de olika nivåerna stöter vi allt som oftast på olika pussel. Dessa kräver så gott som alltid samarbete, men det känns emellanåt som att dessa utmaningar skulle kunna vara lite bättre designade. Jag uppskattar pussel, men jag föredrar när de har relativt hårda förhållningsregler för hur de ska lösas. I Phogs! känns de stundvis väldigt slappa i sin utformning, vilket gör att jag snarare upplever dem som omvägar under en transportsträcka än som utmaningar. I vissa fall har jag och min medspelare löst dem innan vi knappt har uppfattat att det är ett pussel eller till och med lyckats ta oss förbi dem utan att lösa dem. Det är lite synd, för när de väl kräver gemensamt tänkande och samarbete så är de roliga och trevliga att lösa.

Kontrollen i spelet är ganska svajig och oprecis, vilket jag antar är ett medvetet beslut för att göra det lite skojigare att gnabbas om åt vilket håll vi ska styra. Det är lite smålustigt medan vi befinner oss på marken och större ytor, men blir under vissa omständigheter även lite frustrerande, som när man ska studsa sig fram mellan plattformar eller ta sig fram över smala avsatser och liknande. Under vissa pussel kan det också bli lite rörigt, och det blir svårt att veta hur man ska röra på styrspaken för att exempelvis få ett föremål att flytta sig dit man vill. Det tilltalar kanske en del spelare, men för mig blir det lite mycket emellanåt.

Phogs! är ett trevligt designat och väldigt lättsamt spel. Det har dessutom några av årets mysigaste och mest annorlunda huvudkaraktärer som både jag och min medspelare kan fnissa åt med jämna mellanrum. Som pusselspel är det långt ifrån det vassaste bidraget, men med rätt sällskap och ett öppet sinne kan det bjuda på några trevliga stunder där hemma i tv-soffan.