Recension: Phasmophobia [PS5]

Spökjägarspelet Phasmophobia släpptes till PC redan 2020, och har vuxit i popularitet tack vare livesändningar via Twitch och Youtube. Nu, fyra år senare, lanseras spelet till PlayStation 5.

I Phasmophobia ska jag undersöka ett hemsökt hus och identifiera det spöke som lurpassar i ett rum, med hjälp av diverse elektroniska föremål från en lastbil utomhus. Det går att spela ensam, eller upp till tre lagkamrater online. Spelet stödjer PlayStation VR2 men jag äger inte en sådan, så detta recensionsexemplar körs på mitt PlayStation 5.

Jag kliver in i huset där allt är nedsläckt, och börjar söka igenom varje rum efter ledtrådar innan spöket börjar härja omkring. Varje spelomgång är en ren gissningslek; vilket spöke står jag inför? Detektivjobbet gör Phasmophobia till ett oberäkneligt och omväxlande spel, eftersom ingen spelomgång är den andra lik. Alla väsen beter sig annorlunda och reagerar olika på mina handlingar, men alla är farliga och kan jaga mig eller mina lagkamrater om vi är oförsiktiga.

Det visuella i Phasmophobia är inte fult, fast lite föråldrat för PlayStation 5-standarden. Däremot är ljudet fenomenalt utmärkande, särskilt när jag använder mig av hörlurar. Jag är på helspänn när spöket utför jäkelskap flera rum bort, eller när en dörr sakta öppnas. Atmosfären och den kusliga stämningen lyfter det här skrämmande spelet till en nivå jag inte är van med, vilket känns fantastiskt.

Att bekräfta eller utesluta något av spelets spöken är inte enkelt, fastän jag använder rätt verktyg vid rätt tillfälle. Gasten har ett slumpartat favoritrum i varje spelomgång, där jag kan hitta flest ledtrådar i. Om min UV-lampa hittar ett handavtryck, markerar jag ultraviolett i anteckningsboken vilket utesluter flera spöken. Det går också att utesluta ett visst spöke från listan. Vid rätt gissning belönas jag med erfarenhetspoäng och pengar, och varje gång jag stiger i rang får jag tillgång till nya banor och redskap. Det är möjligt att uppgradera basredskapen till starkare varianter, men dessa och andra redskap kostar pengar att införskaffa.

Jag gillar att söka efter fler hjälpmedel i de förrädiska rummen. Ibland kan jag hitta ett objekt som kan manipulera miljön drastiskt när objektet används i det hemsöka huset. Det kan vara exempelvis ett spökbräde, en voodoodocka eller en apas hand. Objekten har olika funktioner som ger värdefull information och tar mig ett stort steg framåt. Men alla dessa objekt besitter också en farlig förbannelse. Om spökjägaren överanvänder den förbannade prylen, blir spöket argt och jagar dess inkräktare.

Eftersom kontrollen är direkt konverterad från PC, blir min DualSenses styrning klumpig. Att öppna en dörr är en hemsk procedur, eftersom jag måste hålla in R1 och dra vänsterspaken framåt eller bakåt. Detta opraktiska moment förvärras under stress, särskilt när jag blir jagad av spöket vilket oftast leder till min död.

Under den tid jag tog mig an detta recensionsexemplar försökte jag flertalet gånger att hoppa in i matcher online, fast utan framgång. Jag blev direkt utsparkad ur lobbyn från andra spelare, vilket ledde till nästintill inga matcher online för min del. Detsamma hände när jag öppnade en egen lobby, fast då lämnade folk lika snabbt som de dök in. Ett spelläge för flera spelare lokalt vore passande då vissa banor har flera våningar och ett femtiotal rum, vilket gör solospel långdraget och för svårt utan lagkamrater.

Trots sina brister är Phasmophobia ett skräckspel med de rätta elementen för en skrämmande upplevelse. Jag imponeras av ett snillerikt gissningsarbete och spelets träffsäkra ljudeffekter. Det är spännande att vara spökjägare själv, men med fler spelare kan detta bli en skrämmande skrattfest.