Recension: Phantom Fury [PS5]

Många är vi som tillbringade stora delar av 90- och det tidiga 00-talet spelandes den växande genren förstapersonsskjutare. Som de flesta andra genrer är den ständigt i rullning, och mycket har hänt sedan den började växa fram där för många år sen. Polerad grafik, maffiga ljudeffekter och moderna inslag i all ära, men ibland blir man sugen på att göra en tidsresa och uppleva ett spel i äldre stil. Med Phantom Fury har du möjlighet att göra en sån resa, men är den värd din tid? Det ska du få veta nedan.

Det kan vara ganska svårt att sätta fingret på alla de saker som skiljer spel i äldre stil från de titlar som släpps i nutid. Vissa är såklart uppenbara, men andra har vuxit fram allt eftersom åren går, och vi vänjer oss omedvetet vid små detaljer i design eller upplägg som vi, när de väl saknas, snabbt uppmärksammar. Någonstans finns det också en genomgående känsla som kanske mer är kopplad till detaljer och lustiga inslag som egentligen inte spelar någon större roll. Sådana inslag finns det gott om i Phantom Fury, men jag återkommer till dem senare.

Spelet är en uppföljare till Ion Fury (2019) och precis som i detta spelar du som specialsoldaten Shelley Harrison, men som ny spelare är detaljerna något vaga kring vem hon är, vad hon gör fastspänd i en mystisk bas och vad som har hänt med hennes arm. En äldre herre med klassisk militärpondus anropar mig, mitt fängelse är under attack och jag bör kunna ta mig ut om jag nyttjar mina stridskunskaper och den där sprillans nya robotarmen. Mycket mer än så får jag inte veta innan jag börjar banka och skjuta mig fram genom den krackelerande byggnaden. Och väl ute fortsätter det i samma anda.

Handlingen är liksom inte i fokus i det här spelet, och det är så det ska vara i denna typ av spel. Istället läggs krutet på gammaldags action med snabba rörelser genom detaljblyga korridorer, horder av fiender och plastiga one-liners som levereras med en frekvens som jag själv kan ställa in. Det är lättsamt och lätt, iallafall till en början. Allt eftersom utmaningen växer introduceras klassiska klyschor som alla lär kännas bekanta för de med stor erfarenhet av genren. Jag pratar såklart om allt från förrymda mutanter, forskare i behov av räddning, mängder av elaka vakter, biljakter och intensiva strider.

Till sin hjälp har Shelley tillgång till ett urval av mer eller mindre galna vapen, men även sin robotarm som kan slå in allt från dörrar till fientliga ansikten. Här och var i nivåerna hittar jag en sorts valuta som jag kan uppgradera min utrustning med, och nog bjuder dessa på extra nöje. Varje uppgradering innebär nämligen en ny funktion som ändrar hur vapnet fungerar i strid. Exempelvis kan jag montera en elpistolsfunktion på något vapen, en kamerablixt som chockar fienderna på ett annat och möjligheten att bära två av samma vapen på ett tredje. Det är roliga funktioner, och även om jag hade önskat något fler uppgraderingar så lyfter de vapenanvändandet rejält. Det är dessutom fascinerande att siktet är löjligt precist med vissa vapen, även när jag medvetet slarvar med det. Det i kombination med generösa mängder ammunition får följden att jag trycker av skott som om jag var med i en actionfilm, för träffar jag inte med det första skottet träffar jag nästan garanterat med det andra.

Även om spelets övergripande upplägg är ganska enkelt finns det en del detaljer i det som underhåller på ett lite svårdefinierat sätt. Jag tänker på små detaljer vars existens troligtvis är medvetna val, men samtidigt ändå hade kunnat vara misstag eller små roliga buggar. Jag tänker exempelvis på när mina granater rullar och studsar hundratals meter, när nedskjutna drönare bildar explosiva kedjereaktioner eller när jag drunknar i rester av sönderskjuten inredning. Det som tar priset är när det visar sig att den mystiska skadan jag tar då och då är från mutanter som slänger möbler på mig.

I slutändan är Phantom Fury ett spel som delvis lever på minnen från fornstora dar, och visst kommer man en bit på det. Jag har rätt kul under min genomspelning, men jag fastnar aldrig helt. Kanske hade den där handlingen behövt vara aningen tyngre trots allt. I vilket fall är det ett spel som bjuder på en enkel upplevelse, kanske passande för dig som vill ha ett lättsamt nöje just i form av en retrodoftande förstapersonsskjutare. För min del stannar det vid att vara en helt okej upplevelse som är hyfsat underhållande i lagom mängd.