Recension: Phantom Breaker: Battle Grounds Ultimate [PS4, PS5]

Jag har vuxit upp med den klassiska sidoscrollande slagsmålsgenren under perioden mellan slutet av 80-talet, till mitten av 90-talet. Klassiska titlar som Double Dragon, Battletoads och Final Fight var både underhållande att spela och gav ett hårdkokt intryck för ungdomen i mig. Det var extra roligt att köra tillsammans med vänner för att kunna dela ut ännu fler knytnävslag mot skurkar.

Phantom Breaker: Battle Grounds Ultimate är en nyversion av PlayStation Vita-spelet från 2014, som nu har blivit uppsnyggad för aktuell konsolgeneration, med en helt ny spelmotor och nya spellägen.

De fyra kvinnliga chibi-hjältinnorna är ute efter att rädda deras väninna Nagi från en armé av fiender från andra dimensioner och här är det bara knutna nävar som sköter snacket. Spelet har en charmig pixelgrafik med fina färger och söta karaktärsdesigner. Däremot låter röstskådespelarna inte värst trovärdiga i sina roller. De låter allt från uttråkade till stundvis överspelade, och lyckas aldrig hitta riktigt rätt ton för att matcha karaktärerna.

Varje hjältinna har sitt eget stridsvapen att dänga skurkar och andra otyg med under denna kavalkad av slagsmål i äventyret. Kontrollerna är väldigt lättlärda, det är mestadels bara att hamra på knapparna för att slåss. Slagfältet är uppdelat i förgrund och bakgrund, och jag kan med en snabb knapptryckning förflytta mig mellan dessa för att möta de anstormande fienderna i de olika lagren. När jag besegrar flertalet fiender fylls min magimätare gradvis, och jag kan efter ett tag avfyra en målsökande blixt som träffar en fiende oavsett var hen befinner sig. När mätaren når maximal gräns kan jag träffa alla fiender samtidigt, vilket är ett effektivt sätt att rensa spelplanen från fiender. Personligen anser jag att dessa magiattacker är för starka, och det blir inte mycket till motstånd eftersom mätaren fylls på för lätt. På så sätt blir även bosstrider snabbt avklarade då bossarna får hjälp av hejdukar, som ger näring åt min magikraft.

Efter en avklarad bana kan jag uppgradera min chibi-krigare med fler attackförmågor och öka styrkan i utbyte mot intjänade poäng. Att öka kraften på mina attacker och höja försvaret är praktiskt, men jag nöjer mig mestadels med vanliga attacker och övermäktiga magier istället för de upplåsta komboattackerna.

Huvudäventyret kan klaras av på ett par timmar, men för troféjägare finns det gott om pokaler att samla vid återspel. Jag kan spela tillsammans med tre lagkamrater i arkadläget och det mer underhållande Battlegrounds, där i det sistnämnda vi ska slåss mot varandra. Karaktärsgalleriet utökas med fiender, fordon och även ett påskägg. Jag körde ett par omgångar med mina tonåringar hemma under speltestet och varenda match fylldes av gapskratt, för vissa slagskämpar var väldigt obalanserade. Exempelvis finns det ett ägg som kan inte slåss alls, och en lastbil som är fullständigt övermäktig jämfört med resten.

Det är möjligt att skicka in mitt personbästa online i arkadläget, men eftersom jag inte hade tillgång till onlinefunktionerna i detta recensionsexemplar så sändes inga rekord in. Detta kommer dock att åtgärdas när spelet väl lanseras för allmänheten.

Rent generellt är Phantom Breaker: Battle Grounds Ultimate ett fartfyllt slagsmålspel av den gamla skolan, vilket känns avkopplande om jag bara vill hoppa in i stridens hetta och bara ha kul. Det är ingen revolution i genren, men får definitivt godkänt i de primära punkterna.