Recension: Persona 5 Tactica [PS4, PS5]

Persona 5-världen har sedan det ursprungliga rollspelet släpptes 2017 expanderats med ett rytm-spel och ett musou-spel och huvudpersonen Joker har dykt upp i beat’em’up spel på en konkurrentents konsol. Den expansionen fortsätter med Persona 5 Tactica som är ett taktiskt rollspel komplett med rutnät och turordningsbaserade strider.

Tactica utspelas tidsmässigt i slutet av originalspelet innan vännerna i Phantom Thieves tar examen från skolan. Den här gången dras de in i ännu en skuggvärld, men det verkar inte finnas någon verklig antagonist att skicka ett inbjudningskort till för att materialisera en skatt och det finns ingen uppenbar väg ut.

Berättelsen är helt ny och ruckar lite på det du vet om skuggvärlden, men i det här skedet känns det som en frisk fläkt. Hade det tuffat på med exakt samma förutsättningar som i de tidigare spelen hade det förmodligen kunnat kännas uttjatat. Historien som utvecklas bjuder på en del vändningar och för att undvika spoilers kommer jag bara att prata om början av spelet.

Joker och vännerna upptäcker snabbt att de befinner sig i en förtryckt värld där en diktator med hjälp av mental kontroll förtrycker befolkningen med en militärstyrka. Dock finns det en motståndsrörelse som leds av den mystiska kvinnan Erina och tjuvgänget rekryteras självklart till rebellerna.

Spelets kärna är striderna där det finns mänger av nyanser och taktiker att applicera. Huvudpersonerna har förutom ett skjutvapen även tillgång till närstrid och sin persona som ger magier av olika element. Positionering blir viktigt och olika typer av skydd är ofta nödvändigt då en attack på en oskyddad fiende innebär en kritisk träff och tillgång till en extrarunda. Det gäller både dig och fienderna. Stridssystemet expanderas under spelets gång; både nya fiender och miljöer som exempelvis hissar och höjdskillnader introduceras under spelets gång.

Varje karaktär har ett omfattande färdighetsträd där du fritt kan omplacera dina färdighetspoäng inför varje strid. Det är särskilt välkommet på banor med specifika krav som att hinna till andra sidan banan innan en tidsfrist då jag gärna fokuserar på förmågor som ökar min förflyttning.

Mellan striderna dyker det upp dialoger och mellansekvenser som för berättelsen framåt. Det dyker även upp sidouppdrag som är strider med väldigt specifika mål. Majoriteten av dem är betydligt mer taktiska och jag skulle nästan påstå att det är ett pusselspel som gömmer sig där. Ett exempel är en bana där någon av protagonisterna ska hinna till andra sidan på första rundan. Då krävs det att de andra karaktärerna är positionerade att sköta hissar och att träffa oskyddade motståndare för att få en extrarunda att kunna röra sig längre fram på.

Inget Persona-spel vore väl komplett om det inte fanns ett sammetsrum där du kan kombinera dina hittade personas till nya. En sak som skiljer sig från tidigare spel är att alla huvudpersonerna (förutom Erina) kan sätta en extra persona som ger ett par färdigheter. Det har tidigare enbart varit Joker förunnat.

Jag har kul hela tiden med spelet och gillar berättelsen och dess överraskningar. Striderna är tillräckligt utmanande och kul för att det inte ska bli repetitivt trots stor återanvändning av fiendetyper. Bossarna känns stöpta i en känd form och känns mer som en axelryckning. Under den sista akten tycker jag att berättelsen tappar i tempo och den är markant svagare än resten av spelet i min mening. Det är dock inte så illa att jag vill ge upp och faktum är att jag spelat igenom det två varv för att säkra platinatrofén.

Om du gillar Persona och särskilt Persona 5-karaktärerna samt taktiska strider som i XCOM, har du en trevlig stund att se fram emot. Nu återstår det att se om vi får återse den här gruppen igen innan det oundvikliga Persona 6 avtäcks.