Recension: Persona 5 [PS4]

Debatten om att spel ska räknas som konst eller inte har kanske svalnat något, men Persona 5 ger definitivt för-sidan vind i seglen. Det är inte ofta designen i sig väcker känslor, men faktum är att jag för ovanlighetens skull har svårt att släppa blicken från spelet ens under laddningsskärmarna. Allting från scenövergångarna där protagonisten Jokers cape sveper över skärmen till laddningsbilden där bruna, anonyma människor skumpar fram på tunnelbanan är otroligt stilistiska och skulle kunna platsa på vilket museum med modern konst som helst.

Den femte delen i denna spelserie bygger vidare på konceptet att kombinera en skolsimulator med rollspelselement och spelet är helt fristående och kan avnjutas utan att ha spelat de tidigare delarna. Berättelsen utspelas i ett modernt Tokyo och den namnlöse protagonisten förflyttas dit efter en villkorlig dom för misshandel. Ganska snart upptäcker huvudpersonerna att det finns en alternativ dimension baserad på människors undermedvetna där ens personlighetsdrag kan frammana Personas, eller manifestationer av karaktärsegenskaper.

Topptrion är too cool for school

Det hela utspelar sig i två skilda världar som samverkar för att skapa magi. Det traditionella rollspelandet händer i den alternativa världen och skola, extraknäck och relationsbyggande sker i den verkliga världen. Eftersom tiden är begränsad uppstår snart en beslutsångest, då alla aktiviteter leder till direkta belöningar i form av starkare relationer med dina anförtrodda, ökning av dina grundegenskaper, tillverkande av föremål eller för att tjäna pengar. Till en början känns det nästan överväldigande och jag är glad att spelet frikostigt tipsar om lämpliga aktiviteter.

Rollspelsdelen förvandlar våra hjältar till spöktjuvar vars huvuduppgift är att stjäla skatter som motsvarar en persons innersta åtrå och begär, för att få dem att ångra och bättra sig. Huvudberättelsen startar ganska långsamt och småskaligt för att eskalera och ta mer plats. Det turordningsbaserade stridssystemet är välgjort och striderna blir aldrig tråkiga. Det finns ett genomtänkt system där du får extrarundor om du lyckas pricka fiendernas svagheter och det blir en avancerad form av sten-sax-påse på steroider. För att krydda det extra är en av nyheterna jämfört med tidigare delar ett förhandlingssystem där du kan övertala fienderna att ge dig saker eller gå med dig som en ny persona.

Huvudmenyn är ett konstverk i sig helt utan räta marginaler

Spelet är fantastiskt på både det grafiska och ljudmässiga planet. Allting från röstskådespel till det jazziga och funkiga musikspåret känns otroligt välgjort. Där andra genrespel har sina prydliga menyer med attack, försvar och magi prydligt uppradade har Persona 5 en stridsmeny som ser ut som kronblad runt en blomma där den aktiva karaktären befinner sig i mitten. Faktum är att jag aldrig sett ett spel där komponenterna samarbetar så väl och helheten håller ihop så bra som här.

Karaktärsgalleriet är också otroligt starkt och som alltid i berättelsetunga spel blir det viktigt att jag som spelare utvecklar känslor och relationer till figurerna. En stor styrka är också den emotionella berg-och-dalbana som jag utsätts för i några fall. Ibland börjar jag känna obehag eller ilska mot någon karaktär för att i kommande scener mjukna och börja gilla den. Det finns självklart också en god portion humor, där exempelvis en av skurkarna springer runt i rosa kalsonger och pälskantad kungamantel. Gråskalan mellan svart och vitt används friskt och hela tiden hamnar du som huvudperson i centrum och kan påverka din omgivning.

Joker leder fantomtjuvarna mot nya byten