Recension: Persona 4: Dancing All Night [Vita]

En dryg månad efter att händelserna i Persona 4 Golden utspelat sig så möts de gamla skolkamraterna igen. Den här gången inte för att bekämpa demoniska monster eller för att utforska världen bakom en TV-skärm utan för att dansa.

Rise är nämligen tillbaka i staden för att hjälpa sina gamla kompisar med dansträning inför ett framträdande under en stundande musikfestival – Love Meets Bonds. Men ingenting går som planerat och mystiska saker börjar hända. Dansandet blir ett sätt att fördriva de mörka krafterna som återigen hotar tryggheten i den lugna lilla staden.

Persona 4: Dancing All Night är som namnet skvallrar om ett dansspel försatt i Persona 4-universumet. Ett antal karaktärer från den världen gör sin efterlängtade återkomst samtidigt som ett par nya karaktärer introduceras och i sedvanlig Atlus-stil får genomgå rejäla prövningar för att växa som individer. Det är nästan så jag skulle vilja se dessa ingå i en uppföljare till Persona 4: Golden.

Teddy visar att björnar inte ligger på latsidan på dansgolvet.

För att vara ett dansspel så får handlingen i Persona 4: Dancing All Night en osedvanligt hög fokus – med rejält många animerade mellansekvenser, talade dialoger och ofantligt mycket text. Trots att handlingen kan te sig som smått banal – allt handlar om ett dansframträdande på en festival – lyckas Atlus trots detta förmedla en känsla av allvar och personliga kval.

Men, tillbaks till dansandet. Utöver själva ramhandlingen och dess många kapitel finns det naturligtvis ett spelläge som bara går ut på att dansa hela natten. Närmre ett trettiotal låtar kan dansas igenom i ett flertal svårighetsgrader och med olika danspartners. För de mer självplågande spelarna (och troféjägarna) går det utmärkt att ytterligare försvåra dansandet genom att applicera föremål eller böcker under själva danssessionen, där den mest diaboliska boken helt döljer markörerna som behöver träffas i rätt tid.

Och det är svårt att inte dra på smilbanden när Nanako dansar loss till Junes-reklamjingeln.

Musiken i sig är en härlig blanding av material från Persona 4, Persona 4 Golden och Persona 4 Arena i intressanta remixar. Bland annat får vi återse Junes-reklamjingeln och lite annat gott och blandat. Det är lite snålt tilltaget med material – men mängden remixar avhjälper det problemet lite, och det är lite extra kul att se att den gamla Silent Hill-kompositören Akira Yamaoka har haft ett finger med i spelet och remixat ett av spåren. Överlag är det glada, käcka och väldigt poppiga melodier, men vissa riskerar att bli smått enerverande efter ett antal försök på en lite för hög svårighetsgrad.

Att kombinera ett så pass handlingstungt drama som Persona 4 trots allt är med ett rytmbaserat spel kan kännas som ett märkligt steg, men faktum är att båda delarna genomförts med en enorm skicklighet och kärlek, och ingen av delarna känns särskilt konstlad. Persona 4: Dancing All Night är ur båda hänseendena ett gediget hantverk och bör kunna framkalla en hel del svordomar och leenden från de av oss som länge saknat dessa härliga karaktärer.