Recension: Persona 3 Reload [PS4, PS5]

Persona 3 släpptes ursprungligen 2006 (även om det dröjde till 2008 här i Europa) och var inte bara seriens första nya titel efter ett långt uppehåll, utan även dess entré in i en konsolgeneration som redan började se sitt slut. Att det endast släpptes till PlayStation 2 när PlayStation 3 släpptes samma år hade kunnat bli något av en fälla, men trots det sålde det helt okej och möttes av mycket beröm för sitt annorlunda upplägg. Själv var jag en av dem som spelade det vid release, så det var med stor nyfikenhet jag tog mig an recensionen av Persona 3 Reload, en modern och nyvässad version av spelet för såväl gamla fans som en ny publik.

Originalet var ett ganska annorlunda spel när det släpptes, och man skulle nästan kunna säga att det var lite före sin tid med inslag och upplägg som kanske inte var så vanliga 2006, men som har blivit det med tiden. Jag tänker då framförallt på inslag som vagt liknar de i exempelvis modern gacha- och mobilspelstradition men även simulatorspel. Persona 3 Reload har såklart ärvt dessa inslag vilka jag kommer att återkomma till senare i den här recensionen.

Berättelsen utspelar sig i Japan 2009 och kretsar kring en grupp skolkamrater med unika krafter. Huvudrollen är en namnlös ung man som jag själv valde att döpa till Ryuichi Sakamoto (efter den nyligen bortgångna Yellow Magic Orchestra-medlemmen), en vid spelets början helt färsk medlem i gruppen som kallas SEES. Det dröjer inte länge innan jag får en ledande roll i gruppen var uppdrag är att utforska ett mystiskt fenomen som inträffar varje dygn vid midnatt. Då inträffar nämligen ”The dark hour”, en sorts dimensionskrock där ondsinta varelser har en möjlighet att interagera med människornas värld.

Utöver att jaga monster om nätterna har gruppens medlemmar andra saker att sköta. Det handlar dels om skolgång men även resten av vardagen med socialt umgänge, deltidsjobb och allt annat spännande som hör livet till. Det här har jobbats in i spelet som en slags ”livssimulering” och jag som spelare får själv välja hur jag vill hantera skolan, vem jag vill träffa och vad jag vill göra med min lediga tid. Det finns många människor och aktiviteter att engagera sig i, men det är en blandad påse som erbjuds och min initiala nyfikenhet saktar efter ett tag in i ett ganska obrytt stadie. Framförallt eftersom karaktärsgalleriet inte har åldrats särskilt väl och dras med stereotypa skildringar och papperstunna bakgrundshistorier som inte riktigt lyckas fastna hos mig.

På nätterna har jag möjligheten att besöka det mystiska tornet Tartarus där majoriteten av min tid under The dark hour utspelar sig. Här kryllar det av monster, något som ger mig perfekta tillfällen att använda mina karaktärers övernaturliga krafter, deras Persona – magiska varelser som speglar sin tillhörande människas personlighet och förser dem med krafter vanliga människor endast kan drömma om. Huvudkaraktären har en speciell förmåga som ger honom möjligheten att byta persona och på så vis ändra sina förmågor allt eftersom. Genom att skapa relationer med spelets olika karaktärer kan jag förstärka de olika kategorierna av personas och skapa starkare versioner av dem under spelets gång.

Tartarus är ett torn med en ofantlig mängd våningar, och med denna maffiga byggnad kommer även spelets kanske största brist, nämligen utforskandet. Målet är såklart att ta sig högre och högre upp i tornet, men här har man satsat mer på mängd än innehåll. Våningarna är nämligen väldigt kala, innehållsfattiga och helt ointressanta att utforska. Spelet försöker febrilt locka mig att fortsätta med löften om värdefulla kistor och inkomstgivande fiender, men det blir aldrig särskilt spännande. Ursprungstanken är troligtvis att bestigningen ska vara utmanande då jag inte kan spara var som helst i tornet och endast kan återvända via hissar som återfinns då och då, men den visionen infrias inte särskilt bra.

Det som räddar situationen någorlunda är spelets strider som bygger på ett lagom djupt och variationsrikt stridssystem. Här får karaktärernas olika personas skina och nyttja sina förmågor för att effektivt besegra motståndarna. Såväl fiender som personas har styrkor och svagheter mot olika element och attacktyper, något som kan leda till framgångsrika attackkombinationer från varje sida om man spelar sina kort rätt. Vid en seger har jag dessutom chansen att det slumpas fram lite belöningar att välja mellan. Dessa kan vara allt från pengar till nya personas, mer erfarenhetspoäng m.m.

Jag har ganska roligt med Persona 3 Reload till en början, men allt eftersom tiden går känner jag att spelets tempo och belöningar kommer i allt för långsam takt. Det läggs mer tid på vardagliga samtalsämnen som läxor, träning och romanser än vad det gör på spelets stora mysterier, och i Tartarus belönas jag oftast endast snuttar av narrativ under de enformiga besöken. Upplägget får mig att tänka på de där genrerna av moderna spel jag nämnde i början av den här texten, där ett tätt flöde av små enkla belöningar är tänkta att få mig att fortsätta. Problemet är att det upplägget i ett så här stort spel inte riktigt mättar mig som spelare, utan snarare framstår som konstant vatten och bröd istället för rejäla godbitar.

Det är svårt för mig att sätta ett betyg på Persona 3 Reload då jag uppskattar många av dess egenskaper men samtidigt frustreras av andra. Det är en välpolerad tolkning av originalet med tekniska förbättringar och slimmad spelbarhet, men samtidigt utgör några sterila inslag långa stunder av långsamt tuggande som inte är för alla. Har man gott om tålamod eller inte har något emot repetition kan det här spelet vara en intressant upplevelse, och för fans av serien är det här troligtvis en given genomspelning. För min del räcker det inte riktigt hela vägen.