Recension: Persona 3 Portable [PS4]

Efter att ha spelat och älskat de två senaste spelen i Persona-serien kan det nästan kännas lite bakvänt att ta sig an den tredje delen då den har ytterligare ett antal år på nacken. Grundreceptet är dock detsamma och i Persona 3 Portable anländer du som en ny student och självklart pågår det mystiska händelser som du hamnar mitt i.

Redan när du anländer inträffar den mystiska midnattstimmen, en stund utanför den vanliga tidsrymden där folk i allmänhet sover i kistor medan en liten andel av befolkningen kan uppleva vad som händer och i värsta fall attackeras av skuggvarelser.

Som huvudperson kan du inte bara uppleva midnattstimmen och ta fram din persona, utan du kan förstås bära flera identiteter, slå ihop dem till nya och växla mellan dem i strid. Skolsimulatordelen känns väldigt lik den i Persona 4 Golden (10/10) och Persona 5 Royal (9/10) där du måste planera din tid och dela den mellan studier, vänner, klubbar och extrajobb. Du bygger relationer med allt från ordföranden i elevrådet och en kompis i friidrottsklubben till ett äldre par som driver antikvariat och en liten flicka i lekparken som drabbats hårt av sina föräldrars pågående skilsmässa.

Berättelsen drivs framåt både av obligatoriska händelser och saker som inträffar på grund av dina val och hur du väljer att tillbringa din tid. Precis som i de andra delarna i serien anser jag att handlingen är ett av spelet unika styrkor och det som allra starkast får mig att vilja fortsätta framåt.

När det gäller designen märks det att spelet har några år på nacken, både vad det gäller de 3D-renderade karaktärsmodellerna, men också i bandesign och gränssnitt. Stadskartan och byggnader har överskådliga skärmar som kan scrollas och där en markör flyttas över olika intressepunkter som du kan interagera med. Det kan handla om personer, ingångar till andra platser eller föremål som du kan klicka på. Hela denna mekanik känns otroligt omodern och ineffektiv och jag använder istället snabbresesystemet även om jag bara ska röra mig en skärm bort från den nuvarande då det går både enklare och snabbare att navigera i menyer än att fladdra runt med en markör.

Den huvudsakliga grottan som jag utforskar och bekämpar skuggor i är Tartaros, vars namn motsvarade helvetet i den grekiska mytologins dödsrike Hades. Det är i grund och botten en enorm byggnad med massor av våningar jag måste traversera. Varje våning får en slumpad layout vid varje besök och algoritmen som bygger designen lämnar tyvärr saker att önska. Det finns alldeles för många öde korridorer som slutar i en återvändsgränd utan att det finns varken monster eller skatter där. Det slutar med att jag till och med skippar att utforska helt om jag hittar trappan upp till nästa våning tidigt. Dessutom går det inte att rensa en våning då det dyker upp nya slumpmässiga strider i ett rasande tempo, och om jag bekämpat en skugga för att sedan springa in i en återvändsgränd så kan det ha dykt upp en ny när jag måste gå tillbaka.

Jag vill också nämna spelets musik som är vansinnigt bra, men tyvärr används den på ett sätt att den bitvis känns repetitiv och tröttsam. Den startar till exempel om på samma ställe varje gång jag kommer till en ny våning i Tartaros och det hade räckt med ett så enkelt trick som att variera tre olika musikstycken för att jag inte skulle ha hängt upp mig på det.

Trots min kritik så är Persona 3 Portable ett habilt rollspel med en spännande handling och intressanta karaktärer. Det ryktas om en fullständig remake, och skulle de skavsår som jag har känt vara åtgärdade så skulle den ha potential för full pott. Som spelet är nu så ser jag målgruppen som redan Persona-frälsta eller de mest inbitna fansen av japanska rollspel.