Recension: PaRappa the Rapper Remastered [PS4]

För 21 år sedan såg ett av de första rytmspelen dagens ljus, och tack vare en otrolig charm och ett skruvat men skönt utbud av låtar erhöll det en smått legendarisk status. Plattformen var PlayStation, musiken var Hip Hop och spelet var PaRappa the Rapper.

Lite lustigt var det dock när uppföljaren PaRappa the Rapper 2 introducerades för PlayStation 4-ägare under 2015 men för mig blev det en bra inblick i legenden eftersom jag inte tidigare hade haft nöjet att prova spelen tidigare. Att originalet fick vänta hade dock en god anledning; en omarbetad version var i görningen!

Jag har genom tiderna betat av mängder av musik- och rytmspel och det finns två saker som är väldigt viktiga för mig när det kommer till dessa multimediala upplevelser. Självklart är själva musiken oerhört viktig, då den dels måste få mig att känna av det som sker på skärmen men även vara njutbar eftersom jag förmodligen kommer att lyssna på den väldigt, väldigt mycket.

Denna fras känner nog de flesta gamlingar till!

Den andra och mest vitala aspekten är hur rytmen och återkopplingen känns i spelet. Spelmotorn i Project Diva-spelen har satt ribban oerhört högt då den kräver fullständigt fokus men samtidigt aldrig är orättvis eller oprecis. Musik skapar sådana oerhörda känslor i oss människor, och därför måste spelmekanik och tajming vara hundra procent, hela tiden.

I PaRappa the Rapper spelar jag en söt liten hund som trots sitt gulliga utseende, bär på mängder av Hip Hop inom sig. I musikutbudet färdas vi mellan sköna reggaeinfluerade takter till kommersiellt Vanilla Ice-skräp. PaRappa the Rapper Remastered bjuder på några riktiga guldkorn, som gör att det är omöjligt att göra annat än att älska spelet för musikens skull.

När det kommer till kontroll, är det dock annat ljud i skällan. Till skillnad från de flesta andra musikspel som släppts de senaste femton åren, erbjuder inte Sonys flaggskepp till hund några som helst möjligheter till kalibrering av ljud och bild. Att kunna ställa in bild och ljud så synkroniserat som möjligt må låta en aning pretentiöst, men i ett musikspel är det oerhört viktigt. Speciellt när det kommer till Hip Hop ska det visa sig.

Klart att jag rappar under uppkörningen! It’s all in the mind!

Förutom de horribelt lågupplösta filmsekvenser som spelet bjuder på emellanåt, lider det dessutom oerhört mycket av oerhört svår och utmanande tajming. Oavsett om jag försöker hålla takt med musiken jag hör, eller följa markeringarna på skärmen, är det väldigt ofta jag får dåliga poäng eller till och med misslyckas med låten.

Efter att ha memorerat låtarna så att jag kan både ord och knappsekvenser utantill, snubblar jag ändå oftast i mål och klarar de högt ställda kraven med nöd och näppe. Räddningen blir inte sällan spelets geniala funktion för ”freestyling”, vilket är de ställen i musiken som jag får fritt fram att vara spontan så länge jag håller mig till rätt takt.

Med ett otal rytmspel i bagaget, konstaterar jag kallt att PaRappa the Rapper helt enkelt inte är roligt, allt på grund av att denna nyutgåva inte har förädlat originalet speciellt mycket. Undantaget är grafiken under spelsessionerna som verkligen slår mig som uppfräschade i sin knivskarpa lyster.

Musiken är underhållande och fantastiskt nostalgisk för mig, som faktiskt varit aktivt musikintresserad redan när Hip Hop föddes men spelglädjen går mig faktiskt fullständigt förbi. PaRappa the Rapper Remastered är, i och med den taskiga tajmingen, troget sitt original fast tyvärr på helt fel sätt. Den rappande hunden behöver uppenbarligen inte en nyutgåva utan snarare än ny, fräsch start.