Recension: Paradise Lost [PS4]

I en alternativ tidslinje har Tyskland segrat i andra världskriget genom att använda kärnvapenbomber mot större delar av Europa. Resultatet av denna aggression har blivit förödande, och förutom att världen befinner sig i någon slags atomvinter, är den dessutom helt tom på människor.

Året är 1980 och den polska huvudpersonen Szymon är bara 12 år gammal. Han utmanas nu att lösa en hemlighet som har varit väl bevarad i åratal. Hans mor har gått bort och han är helt själv i kylan, rädslan och i kampen för överlevnad. Jag styr honom i jakten efter sin far och i strävan efter att få reda på vad som egentligen har hänt. Spelet startar i en tysk bunker och äventyret tar oss djupt, djupt ned under marken. Och in i det mänskliga sinnet.

Titeln utspelar sig i förstapersonsvy och är hårt fokuserad kring känslor och utforskande. Under den första tredjedelen av spelet, känner jag igen mycket från de bilder jag sett av vanliga bunkrar. Det enda som slår mig som udda och en aning störande, är den fullständiga frånvaron av mänsklig närvaro. Det finns spår av de personer som har levt i bunkern, men jag stöter inte på en endaste levande eller död människa.

Berättelsen drivs framåt av olika fynd som jag upptäcker längs vägen. Inspelade meddelanden, utskrivna order och hastigt nedplitade anteckningar finns att hitta både här och där, och inom kort väcks mina misstankar om att något väldigt är väldigt fel. Det verkar som att nazisterna inte bara lyckats inom kärnvapenforskning, utan även nått oerhörd framgång inom påverkande av mänskligt beteende.

En bit in i berättelsen, träffar jag på en en annan levande varelse som befinner sig någonstans i den nu uppenbart enorma bunkern. Jag kan kommunicera med henne via olika terminaler som finns utspridda längs min väg i detta underjordskomplex. Men frågan är vem hon är och om hon går att lita på?

Jag tar mig längre och längre ned i denna underjordsvärld som är skapad av människor och ju längre jag kommer, desto märkligare och mer störande känns det. För att kunna möjliggöra en någorlunda levnadsstandard för de hundratals- kanske tusentals individer som en gång levt här, krävs enorma resurser både när det kommer till föda och vatten. Därför hittar jag både vattenreservoarer och köttfabriker långt under markytan och självklart måste jag ta mig igenom dessa, nu otäcka och skrämmande områden.

Jag möter mängder av mäktiga och vackra, men sönderfallna miljöer, och gång på gång stannar jag upp och förvånas över fantasin som utvecklarna formligen har öst över verket. På det visuella planet levererar Paradise Lost fullt ut och samma sak när det kommer till känsla och stämning.

Emellanåt lider titeln dock av ett något långsamt tempo, något som förstärks av det faktum att det inte går att ta sig fram speciellt snabbt – det är med andra ord en promenadsimulator av den gamla skolan. Men med så pass fantastiska miljöer och en intressant, framåtdrivande berättelse, är det inte ofta jag reflekterar över detta.

Om du, liksom jag, lockas av en postapokalyptisk värld, bunkrar och vackra miljöer, kan jag inte annat än att rekommendera Paradise Lost. Förvänta dig inte några action-fyllda moment dock, utan istället en gripande berättelse om en värld efter ett fullständigt förfall.