Recension: Pacer [PS4]

Att färdas längs krokiga vägar i höga hastigheter väcker nog våghalsen i de flesta av oss. Kanske den första associationen vi gör till detta är de leriga grusvägar, kantade av lummiga skogar som vi ser i såväl verkligheten som i de klassiska racing-spelens värld.

Men vid sidan av dessa någorlunda realistiska avbildningar som dessa spel utgör har vi den tradition av futuristiska, stilrena och välpolerade racingspel som vältrar sig i neonsken, teknik och löjligt höga hastigheter.

Pacer är ett spel som förvaltar många av de idéer som exempelvis spelserier som Wipeout och F-Zero odlat fram under många år. Det är definitivt inte någon slump då några av utvecklarna från det förstnämnda har fingrarna med även i det här projektet.

Ett av de vanligare dragen i den här sortens racingspel är ett enkelt men stiligt utseende. Strömlinjeformade farkoster som glider fram längs kurviga backar i glänsande välsvarvad grafik till ljudet av pumpande electronica. Detta stämmer in även här och det dröjer inte länge innan jag sitter i ett egendesignat vrålåk och väntar på att startskottet ska gå av.

Hastigheten är hög och trots att jag manövrerar min farkost med lätthet krävs det mycket nötande för att lära mig köra igenom nivåerna utan att ta i väggarna i var och varannan kurva. Nivåerna är belägna i olika delar av världen och speglar miljöerna och till viss del de estetiska kulturer som finns där. De varierar i svårighetsgrad och kan likna allt från en promenad i parken till en berg-och-dalbana genom helvetet. Energisköldar skyddar mig från yttre åverkan, något som är väldigt bra då både jag och mina motståndare kan plocka upp och nyttja alla de vapen som ligger utspridda på banorna.

Både vapnen och farkosterna är individuella och varje spelare kan själv välja vad den vill ha och hur den vill modifiera dessa mellan matcherna. Föredrar man snabbare låsning på sina målsökande missiler eller bättre acceleration på sin farkost går det att ordna. Jag föredrar den här valfriheten, framförallt i jämförelse med ifall vapnen hade slumpats fram på banan istället.

Spellägena är hyfsat varierande och jag gillar kampanjlägets enkla upplägg. I mitt tycke räcker kortare narrativa inslag i den här sortens spel, vilket bidrar till den speciella känslan som den enkla men stilrena designen redan upprättat. De olika uppdragen kretsar givetvis kring racing och hastighet, men med varierande förutsättningar och mål. Ibland ska jag helt enkelt försöka få en pallplats, skjuta sönder andras fordon eller klara banan på en viss tid. Andra gånger behöver jag uppfylla mitt stalls krav och lyckas med olika mål som de sätter upp åt mig. Det är simpelt, men varierande.

Pacer uppfyller i mångt och mycket allt som jag efterfrågar i den här sortens racingspel. Det är snyggt och detaljerat utan att bli plottrigt och lyckas verkligen med att leverera känslan av fart utan att göra det för komplicerat och svårmanövrerat. Känslan förbättras ytterligare av spelets soundtrack, innehållandes låtar av sin scens giganter (som Squarepusher, Autechre, LFO med flera). Det bjuder inte på särskilt många nyheter, men med ett väl beprövat koncept kommer man ändå bra långt. Stämningen ligger helt rätt, och för mig blev det här ett härligt återbesök i genren och en för året trevlig överraskning.