Recension: Pac-Man World: Re-Pac [PS4, PS5]

Pac-Man är en sån där ikonisk figur som de flesta spelare säkert har sprungit på en och annan gång genom åren. Kanske framförallt i arkadhallar och liknande där han var en av spelvärldens tidiga ikoner, men kanske även i ett av hans senare äventyr.

Trots att han och spelen han är med i kanske inte är riktigt lika aktuella längre så ska man inte sticka under stol med att den där gula pricken fortfarande är en ikon. Något man kanske kan ana när han får gästspela i spelserier som till exempel Super Smash Bros eller storfilmer såsom Pixel från 2015. I Pac-Man World: Re-Pac får vi återuppleva ett av hans mer minnesvärda äventyr, nämligen Pac-Man World från 1999.

Mycket har hänt inom plattformsgenren sedan originalversionen av det här spelet släpptes för lite drygt 23 år sedan, vilket märks rätt fort då jag i någon sorts mental tidsmaskin direkt börjar förundras över designval och känsla i spelet. Det känns liksom så charmigt enkelt på något vis. Min personliga erfarenhet till Pac-Man är pinsamt nog inte allt för omfattande, men det klickar till i huvudet direkt när jag äter upp min första gula plupp där på den sandiga stranden jag börjar på. Ljudeffekten som plingar till känns genast bekant, och snart visar det sig att flera av de inslag som har funnits med sen Pac-Mans födelse finns här med.

Introduktionen förtäljer snart att Pac-Mans familj och vänner är kidnappade av den onda bedragaren Toc-Man, en gigantisk metallkopia av Pac-Man som inte drar sig en sekund för att trycka ner dem i sin omgivning. Uppdraget är tydligt och familjen ska räddas till varje pris. För att hitta dem måste jag utforska ett flertal olika världar, klara nivåer och besegra Toc-Mans underhuggare. Det är inte svårare upplägg än så, men det behöver det inte heller vara tänker jag medan jag strosar runt i de färgglada miljöerna.

Många av de förmågor som Pac-Man har i sin arsenal är kopplade till hans fysiska egenskaper. Det blir således inga fruktskjutande raketgevär à la Crash Bandicoot, utan mer handfasta knep för att ta mig igenom de horder av fiender som sätter sig på tvären. Han kan hoppa, studsa och snurra, men även kasta de små gula plupparna han samlar upp på sina motståndare. De flesta av dessa förmågor är multifunktionella och kan utöver sitt offensiva syfte även användas för att ta mig fram över de olika fysiska hinder som fyller nivåerna.

Spelets svårighetsgrad är inte särskilt hög, men majoriteten av nivåerna kräver ändå ibland att jag stannar upp och funderar lite på hur jag ska ta mig an ett hinder. På varje bana finns det, utöver hinder och motståndare, även frukter och andra Pac-Man-symboler att samla på sig. Dessa är värda poäng för den som vill utmana sig själv, men de fyller även funktionen som nyckel till vissa dörrar. Springer jag på en port med exempelvis en apelsinsymbol på så vet jag att det någonstans i området ligger en apelsin skräpandes. Likaså kan jag hitta nycklar som hjälper mig med huvuduppdraget, nämligen att låsa upp de burar som mina familjemedlemmar sitter i.

En av de mest underhållande sakerna jag slås av under min genomspelning är hur man har smugit in segment av andra spelgenrer i detta lilla plattformsäventyr. Vi har ju såklart bonusbanorna som är utformade som klassiska Pac-Man-labyrinter, men även en boss som besegras med hjälp av lite go-kartkörning och en läskig mumiejakt sedd ur mumiens synvinkel. Det är oväntade upplevelser som snudd på är gimmick-aktiga, men det barnsliga nöjet vinner över mig direkt.

I slutänden är Pac-Man World: Re-Pac ett ganska lättsmält och kort äventyr, men dess enkelhet och spartanska upplägg utgör några av de element som jag tror många av oss fängslades av när genren begav sig för länge, länge sedan. Det finns någon sorts hypnotisk charm och glädje i att bara hoppa runt, samla på frukt och spela på den enarmade banditen i slutet av varje bana. Det är en nostalgisk upplevelse, en bra introduktion till plattformsgenren och ett välrundat äventyr.