Recension: Overlord: Fellowship of Evil [PS4]

En spelserie med anor från förr dyker upp nedladdningsbart med fokus på flera personer. Håller Overlord-humorn även i en källarkrypare med pusselinslag?

Overlord-serien är en av de mest underskattade i PlayStations historia. Med det menar jag inte att det är ett mästerverk, men utöver Pikmin till Nintendos diverse plattformar har få spel anammat “kasta hejdukar på problemet”-mekaniken på ett bättre sätt. Dessutom är det ovanligt med spelserier där blandning av humor och spelmekanik lyckats så bra.

Tyvärr är det bara det ena Overlord-benet fortfarande är starkt och stadigt. Den Gremlins-inspirerade humorn får mig forfarande att dra på mungiporna i tid och otid, men den klarar inte av att täcka över en slarvig spelkontroll och tråkiga strider.

Här var det grillade pandor!

Handlingen är, trots den bitvis välskrivna dialogen, rätt tunn. Godheten sprider sig i Overlord-världen och det får inte fortgå! Den gamle hövdingen Gnarl väcker upp fyra Netherghūls för att få stopp på problemet. Gulliga kaniner och blomster skall med stål, eld och ondska fördrivas!

Trollkvinnan Malady, krigarinnan Inferna, tjuven Hakon och isprinssen Cryos utgör de fyra förbannade förkämparna. Även om de till det yttre skiljer sig åt, är de ganska likvärdiga att spela med. Egentligen finns det bara två alternativ, avstånd och närstrid, med två nyanser på respektive stridstyp.

Overlord-seriens styrka har utöver humorn varit den underhuggarbaserade spelmekaniken där elaka små Gremlins-lika troll sprungit spelarens ärende. Så är det också här. Fyra olika underhuggare hjälper till med sina specialfärdigheter, blå helar, röd slåss, grön förgiftar och hugger fiender i ryggen och brun är allt i allo.

Fullt Frys med Stefan och Krister

Tyvärr är inte pusslen i Overlord: Fellowship of Evil speciellt givande. Det krävs mer timing och knappflexande än tankekraft. Spelet tar heller inte hänsyn till antal spelare utan känns designat för en person och tillägget av de tre andra är mer av en eftertanke. Ibland blir uppgifterna fånigt enkla när man är fler, ibland är det omöjligt att få alla att överleva. När Little Big Planet anpassat sina utmaningar så vackert sedan så länge känns det tråkigt när liten hänsyn verkar ha tagits.

Overlords största svaghet är dock att striderna är evinnerligt tråkiga. De saknar variation och ofta är det oklart om attackernas effekt, speciellt när man spelar mer än en person samtidigt. Redan innan alla börjar langa ut sina underhuggare är det grötigt och svårtytt trots att spelarmodellerna är relativt olika varandra. Spelarnas Netherghūls går i varsin färgnyans men underhuggarna har samma färger, något som hjälper föga i gyttret.

LOOOOT!

Spelet har svårt med bilduppdateringen när fler än en person spelar. Vi körde som mest tre personer samtidigt och då hade spelet svårt att orka med. När alla antihjältar, fiender och tjänare skulle samsas i större slagsmål var det i det närmaste hopplöst att ha full koll. Kanske är det inte heller intentionen, eftersom kaos kan vara kul i små doser. Ett exempel på underhållande galenskap inträffar efter varje boss vi besegrat; eftersom att inga skatter delas mellan spelarna utbryter en underhållande “roffa åt sig allt som inte är fastspikad”-fest.

Jag ville att Overlord: Fellowship of Evil skulle vara bättre än så här men tyvärr verkar har Codemasters svårt att få blixten att slå ner på samma ställe igen. Det drygt åtta år gamla Overlord är tveklöst det bästa spelet i spelserien – Fellowship of Evil får nöja sig med ett medelbetyg.